Sanningar, halvsanningar och rena lögner

Vi fick i uppgift att skriva ett arbetslivsreportage. Jag funderade på att göra om det lite efter klasskompisars och lärarens kommentarer, men nu blev det inte så. Jag lägger upp den som den är.

Det kanske inte blev så mycket av ett arbetslivsreportage till slut, men mötet med Samuel var intressant och gav mig en hel del.

(Av någon anledning funkade det inte så bra att kopiera över texten hit så jag fick fixa till citattecknen osv, men ändå blev styckena inte riktigt som de var. Inte så mycket att göra åt.)

Varg Thunberg är magiker. ”Varg” har blivit hans artistnamn, något han kallats för sedan han arbetade som ungdomsledare i en kyrka och av ungdomarna kallades för ”ensamvargen”. Nu arbetar han heltid som magiker. Samuel är både kristen och magiker.

Jag är också kristen, har studerat teologi i fyra år och borde tycka att det Samuel gör är fel, att försörja sig som magiker och samtidigt kalla sig kristen. Kristna ska inte syssla med det ockulta. Jag, som aldrig läste den sista Harry Potter-boken av rädsla för att eventuellt synda, tycker inte att kristna ska syssla med magi.

—  Gott folk, gott folk, hörs jag ut?

Samuel står i foajén till en nyrenoverad kyrka. Det är en fin, frikyrklig bröllopsfest som är så modern att gästerna ombeds ”tagga” sina bilder med tagstagram, så att de kan visas upp i bildspelet på en skärm i kyrklokalen. Stämningen är varm och trevlig.

Han är klädd i helsvart: svarta byxor, svart skärp och svart skjorta med uppkavlade ärmar. Den svarta västen har han sytt själv (”Jag kan inte bara trolla, jag kan sy också” skämtar han senare med publiken.) Det långa, mörkbruna håret är uppsatt och prytt med en hatt, också den svart.

—  Jag heter Samuel Varg Thunberg och jag hade tänkt att underhålla och förbrylla era hjärnor. Jag jobbar som magiker. Då tänker ni magi, trollkarl… Men, titta, jag har ett kors här, utbrister han och visar sitt stora, silverfärgade kors.
—  Det är inget övernaturligt eller ockult. Detta är mentalism, tankeläsning och det är inget annat än psykologiskt bedrägeri, så jag hoppas det känns okej. Ni som inte tycker det… Det finns ett bra café där borta, skojar han.
—  Jag sysslar med sanningar, halvsanningar och rena lögner, men jag har gjort upp det med Han där uppe, så det är okej, fortsätter han och spridda skratt hörs i lokalen.

Det skulle kanske blivit ett intressantare reportage om det hade funnits något slags motsättning mellan mig och intervjupersonen. Jag önskar att jag kunde vara mer kritisk. Men redan innan vi träffas för en intervju, en lördagskväll i Göteborg, inser jag att det Samuel arbetar med inte är kopplat till det ockulta. Jag har sett TV-program med Criss Angel och hört Henrik Fexeus berätta hur man kan lura hjärnan. Samuel är sinnesmagiker, mentalist, och använder sig av psykologi, inte av magiska formler.

Trollar i kyrkor
Han brukar hålla föreställningar på privata fester, firmafester och skolor. Tillsammans med psykologen Håkan Järvå besöker han gymnasieskolor för att uppträda, och för att föreläsa om hur hjärnan kan bli lurad av reklam och politiska budskap, med syftet att förebygga att ungdomar hamnar i extrempolitiska rörelser. Men mellan 30 och 50 procent av Samuels föreställningar äger rum i kyrkor och andra kristna sammanhang.

—  Jag blev kontaktad för detta jobb från flera håll. Så visade det sig att jag känner hälften. Min flickvän är till och med här, berättar han innan uppträdandet.

Minuter innan showen har varit hektiska. GPS:en slutar fungera på vägen dit och när vi hittat rätt så finns det ingen parkering. Det finns ett parkeringshus i närheten men ingen har några mynt. Det dröjer tills några minuter innan föreställningen ska börja när det plötsligt finns en ledig parkeringsplats i närheten. Då uppkommer nästa problem. Både scenen och bordet som ska användas vid showen är mindre än utlovat och dessutom felplacerade.

—  Vi måste flytta på scenen. Folk kommer ränna på bägge sidor. Det blir en riktigt ”crappy” show om den ska stå där, säger han på tydlig västgötska.

Samuel behåller lugnet, men jag anar att han är irriterad.

— Det är vardag för oss magiker. Det är alltid något som inte klaffar. De säger: ”Det här fixar vi, men så gör de inte det.” men det får lösa sig. Man får improvisera. Man måste vara professionell, inte bli arg, försöka andas lugnt.

Jag har träffat Samuel tidigare – vi har flera gemensamma bekanta – men jag har aldrig pratat med honom förrut. Min förutfattade bild av honom är att han är en idealist, en som engagerar sig (jag tror att jag har hört honom prata om Greenpeace), en vars blotta närvaro kan väcka ens dåliga samvete. Men Samuel är en person man tycker bra om. Han framstår som både genuint sympatisk och ärlig.

När jag intervjuar honom lyckas jag inte gå in i min journalistiska roll på samma sätt som jag ibland gör. Jag använder mig av min yrkesroll för att våga bli mer frågvis och trevlig än jag vanligtvis är, men nu liksom tvingas jag att vara mig själv. Men trots det känner jag mig ganska bekväm. Någonting gör att jag inser att det inte går att spela roller i Samuels närhet; det känns som att han skulle genomskåda den lögnen.

Även i kyrkans foajé genomskådar han nu lögner. Samuel ber fem personer komma fram till scenen. Alla får varsitt litet vitt föremål, föreställande en liten dödskalle, förutom en av dem, som får en likadan röd, kallad ”ljugarskallen”. Samuel frågar dem nu om det var den röda skallen de fick. Oavsett om de fick ”ljugarskallen” eller inte så ska de svara ”Nej” och försöka att inte avslöja, med ansiktsuttryck, om de ljuger. Utan större problem lyckas Samuel avslöja lögnaren och peka ut vem som fick den röda skallen.

Nästa del i föreställningen börjar. På en lång pinne av furu finns vita lappar med siffrorna ett till sex hängandes på svarta smideskrokar. En tjej får nu i uppdrag att välja en siffra. Bara med hjälp av några få frågor (”Känsla?” ”Favoritfärg?” ”Favoritdjur?” osv.) lyckas Samuel förstå att hon valde nummer fyra.

—  Nu ska jag mingla runt och förvirra era hjärnor, säger han när första delen av föreställningen är över.

Hans trick med gummiband och kortlekar imponerar på bröllopsgästerna som samlas runt honom. När showen är slut och han är på väg att gå frågar en kvinna.

—  Kan du lära ut något till en tonårsmamma?
—  Om du vill att en tonåring ska hjälpa till så ska du ge två befallningar för då förvirrar du hjärnan, tipsar Samuel innan vi går ut ur kyrkan.

The audience is your mommy”
På väg tillbaka till bilen utvärderar han dagens föreställning. Det var på precis gränsen till för mycket krångel, för att han skulle kunna vara professionell, men han verkar ändå relativt nöjd. Det är en av nackdelarna med yrket, att det är mycket som kan gå fel. Senare frågar jag vad som är roligast med hans yrke.

—  Det är när man har gjort en riktigt bra föreställning. ”The audience is your mommy and she loves you.” Det är kärleken från publiken. Det var inte riktigt så idag, men igår – när jag blev snabbinkallad för att göra en show– det var det den bästa föreställningen denna månaden! De två timmarna kändes som en kvart. Det hänger så mycket på publiken.

Samuel kör en omväg och vi åker förbi Göteborgs magiska klubb, inhyst i en gammal teater, en brunbeige gammal träbyggnad med igenspikade fönster. Det är Sveriges äldsta trolleriförening och till 70-årsjubiléet i jul hoppas de att en av deras 70-tal medlemmar, Carl-Einar Häckner, ska framträda, berättar han medan vi åker genom Göteborg i kvällsljus.

—  Att köra bil är lite av en hatkärlek, berättar Samuel.

Han kör en kombi tillverkad någon gång på 90-talet.

—  Jag är alltid i väldigt god tid, för det kan alltid hända något på vägen. Men jag har alltid genomfört mina shower, oavsett omständigheterna. The show must go on.

Jag ögnar igenom böckerna i den svarta bokhyllan i hans lägenhet. Där står en del teologiböcker som jag känner igen, en bok skriven av den TV-kände mentalisten Henrik Fexeus och flera andra böcker.

Samuel halvligger i den svarta smidessängen, som ser gammal ut, men som förmodligen är ganska ny. Men den passar bra ihop med resten av inredningen, som består av gamla möbler i mörkt trä. Det är högt i tak och vita väggar omgärdar de höga fönstren. Lördagskvällen hörs som ljud utifrån gatan.

Är sitt yrke
Jag ber Samuel berätta om hur hans dagar som magiker och egen företagare ser ut. Han är bekväm av sig, berättar han, och måste därför ha noga inrutade dagar, med tid avsatt för övning, kundkontakter, läsning, träning och andra förberedelser. Det är intressant att lyssna, men jag känner hur jag blir något otålig. Jag har egentligen viktigare frågor, som jag hellre vill ställa. Men först frågar jag hur det kommer sig att han började med trolleri och mentalism.

—  Jag fick en trollerilåda när jag var runt 10 och gjorde lite smågrejer för familjen. När jag var 16, 17 lärde jag känna han som äger ”Trolleristudion”. Han lärde mig ett par tricks.

Samuel visar mig ett trick med ett par gummiband. Han gnider dem mot varandra och det ser plötsligt ut som att de glider igenom varandra.

—  Jag övade i 240 timmar för att klara av att göra det tricket.

Jag blir inte särskilt förvånad; det ser ut att vara ett svårt trick, som kräver mycket fingerfärdighet.

Samuel började framträda som hobby, för kompisar, på fester, i kyrkor och på nyårsläger. Men det var först för sju år sedan, i samband med den ekonomiska kristen och han förlorade jobbet som montör, som han började arbeta som magiker på riktigt.

—  Jag tänkte: ”Häpp, jag har inget jobb, vad ska jag göra nu?”

I början hade han ströjobb vid sidan av, men sedan 1,5 år tillbaka är mentalist hans arbete på heltid. Jag frågar honom om han använder tankeläsningen även i vardagliga situationer och skruvar på mig lite nervöst när tanken slår mig: han kanske analyserar mig just nu.

—  Jag brukade sitta och testa: ”om jag sätter benet så, hur gör du då?” osv. Jag är mitt yrke, i mångt och mycket. När jag berättade för mina barndomsvänner att jag skulle börja arbeta som mentalist så blev de inte direkt förvånades utan sa mest ”Jaha…”.

De intressanta frågorna
Nu är är det läge att ställa de mer intressanta frågorna. Jag måste fråga om hur han ser på det som står i Bibeln, i 5 Moseboken: Hos dig får det inte finnas någon som offrar sin son eller sin dotter på bålet, ingen spåman, teckentydare, svartkonstnär eller trollkarl, ingen som ägnar sig åt besvärjelser, som rådfrågar de dödas andar eller spådomsandar och söker vägledning hos de avlidna. Herren avskyr alla som gör detta”.

Trots att jag försöker så kan jag inte låta bli att nästan be om ursäkt när jag ställer frågan. Jag vet att han har fått frågan många gånger. Kanske borde jag ställa honom mot väggen, men jag lyckas inte låtsas vara mer kritisk än vad jag är. Det är svårt att låtsas i Samuels närvaro.

—  Jag kallar mig hellre för magiker än trollkarl. ”Magiker” är samma ord som används i berättelsen om de vise männen, blir hans svar.

Han säger att det är lite som med kylskåp; vi förstår inte exakt hur de fungerar. De kan verka magiska, men det är de inte; det handlar om mekanik och teknik. På samma sätt är det med mentalism; det kan verka magiskt, men är inte det.

För några år sedan ställdes en av hans föreställningar in efter protester från äldre medlemmar i församlingsledningen i kyrkan där showen skulle äga rum, något som blev väldigt uppmärksammat i den kristna tidningen Dagen.

—  Det blåstes ju upp till stora proportioner. Det var lokaltidningen som skrev ”Kommer inte Gud dit och gör något mirakel så kanske trollkarlen gör det”. Då började jag så sakteliga sluta att kalla mig trollkarl.

Men en sak funderar jag faktiskt över: Kan det inte bli så att man uppmuntrar till det ockulta ändå, eftersom det ser magiskt ut? (Detta är kanske den största anledningen till att jag slutade läsa Harry Potter.)

—  Det finns nog en risk med vad som helst. Actionfilm kan uppmuntra till våld, men de flesta förstår. Ska man alltid vara orolig så kan man knappt göra någonting.

Finns det mentalister som sysslar med det ockulta?

—  Inte vad jag vet. De flesta är ateister, utbrister han.
—  Man blir lätt yrkesskadad. Det jag gör är bluff. Då är det lätt att tänka att så fungerar allt som är oförklarligt.

Har du upplevt något övernaturligt?

—  Jag har upplevt märkliga saker. Jag har inte upplevt under, men däremot har jag upplevt saker jag inte kan förklara. Jag har haft vad man kanske skulle kalla visioner. Men eftersom jag är lite yrkesskadad så funderar jag ju: ”Är det min hjärna som fick sig en liten ‘flick’?” Men det är lite av charmen med det hela. Den dagen som jag förstår Gud, som jag förstår min mentalism, då blir jag ateist. Gud kan inte rymmas i människans tankevärld. Jag behöver inte veta. Det får vara ett mysterium.
—  Men jag har mycket tvivel. Jag tampas mycket med ”om”, fortsätter han.

Yrkesskador och tvivel på Gud
När Samuel berättar om sina tvivel känner jag ett sting av sorg. Och jag inser att det inte bara är något slags medlidande jag känner, utan också igenkännande. Jag känner igen mig i svårigheten att hålla fast vid det man tror är rätt och sant, när man samtidigt har en känsla av att det som får övernaturliga förtecken i kyrkan, inte alltid är från Gud. Det är inte alltid lätt att veta vad som är Gud och vad som är psykologiska fenomen.

Jag nämner att det inte är ovanligt att bönen i kyrkan ackompanjeras av pianospel, för att ge en bra stämning. Samuel nickar instämmande.

—  Allt är inte Gud som glimmar, även om Gud kan verka genom det. Kan man ha ett möte utan uppumpad lovsång, så är det bra, så att ungdomar inte förknippar Gud med ett känslorus. Det är en ganska stor anledning till att många i vuxen ålder slutar tro. Man ber till Gud men känner ingenting.

Jag inser att det egentligen är detta som jag vill prata om. Hur vet jag att det som jag har känt i samband med lovsång inte bara är psykologiska fenomen, känslor triggade av en stämning? Det var lättare att kännade där extatiska känslorna när jag var yngre. Jag tror verkligen att Gud finns och att Han kan visa sig genom mänskliga känslor, men det är lätt att tvivla på en del av det som sker i kyrkan, funderar jag, medan Samuel fortsätter prata.

Han berättar att han blivit mycket besviken på kyrkan, men konstaterar att Gud inte är kyrkan. Han är i nuläget inte med i någon församling, inte som någon protest, men för att han inte är intresserad av det. Däremot är han en del av en kristen gemenskap (en avknoppning till kommuniteten Bjärka Säby utanför Linköping) som bor i kollektiv och som ber flera gånger om dagen i kyrkan i samma byggnad. Där finns ingen ”uppumpad” lovsång, utan det är lugnt och avskalat på ett medvetet sätt, berättar han.

Vem lurar vem?
Samuel har en blogg där han avslöjar hur en del helandepredikanter har använt sig av manipulation för att få folk att tro att människor blir helade. Han visar mig en bok och berättar om en predikant som på ett övernaturligt sätt kunde berätta vad mötesbesökarna hette och exakt vad de led av för sjukdomar. Men så visade det sig att predikanten fick informationen genom en radiolänk, där någon läste upp förbönskort som besökarna skrivit. Tricket avslöjades när någon medvetet skrev ner fel namn på ett förbönskort.

Samuel menar att manipulation förekommer varje dag, i olika sammanhang, också i kyrkor, men att man måste skilja på om det är medvetet eller omedvetet. Men han tror att vi är för utbildade i Sverige för att bli manipulerade av helandepredikanter på det sättet som sker i USA och Afrika.

Med tanke på att du har genomskådat en del av det som pågår i kyrkor, som helande osv, har du någon gång varit på väg att lämna tron och kristendomen helt och hållet?

—  Nej, men kyrkan har jag velat lämna både en och två gånger. Men jag gör nog skillnad på kyrkan och på Gud i det här fallet. Även om det finns en del ”ruttna äpplen” i Guds fruktkorg så väljer jag att visa på rötan i stället för att förkasta alla äpplen.

Vad tycker du är kyrkans största problem?

—  Den fäster sig vid fel punkter. Det blir ett slags tillhörighet som handlar om vad man tycker i en rad detaljfrågor, istället för att vara kyrka, att bry sig om den lilla människan. Vi kan diskutera olika frågor, men det är inte det som är vår kallelse.
—  Jag är stark förespråkare för evolutionen, att den ska accepteras i kyrkan. Jag vet inte varför det är en sån het potatis, men det får jag starka reaktioner på när jag skriver om det i min blogg, men skriver jag däremot om förbön och manipulation så får jag mest kärleksfulla kommentarer.

När jag går mot spårvagnshållplatsen funderar jag på mötet med den kristna magikern. Jag inser att Samuel egentligen sysslar med raka motsatsen mot vad han beskylls för. Han arbetar med sådant som går att kontrollera, som vi kan förstå, inte ”hokus-pokus” och ockultism.

Jag tro att det här handlar om något så mycket djupare än vad som är rätt och fel; det handlar om vad som är sant eller falskt. Men kanske också att kunna acceptera att det inte alltid går att skilja på vad som är vad. Samuel är ärlig med att han luras. Kyrkan är inte alltid lika ärlig.

Samuel Varg är kristen och magiker. Kanske borde det finnas fler kristna magiker. Åtminstone borde vi kristna öva på att tänka mer kritiskt ibland, inte tro att allt är Gud som glimmar. Detta reportage handlar inte främst om ett yrke, utan om ett sätt att tänka, att inte ta allt för givet. Det finns säkert en risk i att vara för misstänksam mot allt det glimmande. Kanske är Samuel yrkesskadad. Men kyrkan behöver fler sinnesmagiker som Samuel, för en lögn är en lögn oavsett om den avslöjas eller inte. Även kyrkan sysslar med sanningar, halvsanningar och rena lögner.

Den svaga tron på en stark Gud

Jag borde kanske skriva mer om tro än om teologi. Men det där med tro går så mycket djupare och det finns något svindlande över det. Det finns något skrämmande över att sätta ord på sin tro och sina tvivel. Inte så att jag inte brukar tänka på det eller prata om det – det händer absolut att jag pratar om min tro. Men min tro har, så länge jag kan minnas, varit en så naturlig del av mitt liv, att det ibland känns som att jag knappt vågar undersöka om den finns kvar.
Men jag tänker på det ofta.

Jag ska nog skriva ett längre inlägg om tro vid ett senare tillfälle. Men nu måste jag skriva något som jag plötsligt kom på. Det blev lite av en aha-upplevelse, trots att jag nog hört det sägas många gånger förrut.

Jag har tvivlat en del. Och varit besviken på Gud. Undrar om det är värt det.
Ibland har jag varit rädd för att jag blivit liberal, detta – bland evangelikala kristna – föraktade begrepp. Har jag börjat tro på en Gud som inte kan, på en Bibel som inte är sann? Kan man bestämma sig för att tro på en svag Gud, en otillräcklig, på något som inte räcker? Räcker min tro inte längre än så kort så att det ändå inte spelar någon roll, det jag tror på. Är min tro så svag att den bara räcker till en tro på en svag Gud?

Nej, så är det inte. Att min tro kanske är svag gör inte Gud svag. Liksom oavsett hur stor chans det är att Gud finns – finns Han så är Han en stor Gud, en stark Gud! Jag kan inte komma fram till något annat som är rimligt. Jag kan ha stora förväntningar på Gud, om Han finns. (Och jag tror verkligen att Han finns, trots allt.)

Kanske kan storleken på min tro, styrkan på tron, ha betydelse. Jag kan inte utesluta att Gud vill belöna den som verkligen sätter sin tillit till Honom, liksom för att leda oss människor till en starkare tro. Men, å andra sidan, så är det där senapskornet som kan förflytta berg, väldigt litet.

Jag tror mest det handlar om att vara i förbindelse med Gud. Bara att man har den där kontakten gör att man är garanterad skydd och hjälp från den store Guden! Det är ju varifrån kraften kommer, som har betydelse, inte hur stor mottagaren är. Vi ska ju bara ta emot, inte skapa något själva (i fråga om gudomlig kraft).

Man måste alltså ha en relation med Gud? Men jag känner inte alltid av Gud! Det känns inte alltid – inte ens ofta – som att Han finns.
Kanske är det delvis därför jag har svårt för talet om att ”kristendomen är inte en religion utan en relation”. Trots att jag ofta hade en väldigt nära relation med Gud som barn (och i perioder fortfarande har) så har jag under långa perioder inte känt det så. Och jag tror att Gud är ledsen över det. Jag är ledsen över det. Men jag tror att det är nog ändå; det är tillräckligt att jag har bestämt mig för att lita på Gud. Hur ska man kunna bestämma sig för att tro, och hur mycket man ska tro? Jag kan bara bestämma mig för att försöka hålla mig fast vid Gud.
Det är inte optimalt, men man kan, tänker jag, ha en relation med någon som man pratar med för sällan, träffar för sällan. Oavsett hur nära eller långt ifrån Gud känns så kan jag ha en relation med Honom. De dagar, månader, år, som jag inte känner det som att jag har en relation med Gud så kan jag ändå ha det – jag minns den nära relation vi ibland har och min tillit till Gud blir kopplat till den relationen – som fortfarande finns men inte alltid känns. Det är kanske inte så det var tänkt, men det är så som det ibland är. Och det är okej. Det kanske inte är bra, men det är okej.

Jag känner mig både gammaltestamentlig och en aning villolärig när jag skriver detta, men jag tror inte att jag har fel. Jag tror att man kan se tron på Gud som ett kontrakt, ett förbund – det gäller oavsett vad man känner – för i detta fall är det beroende av den som jag har slutit avtalet med.
Det finns en mycket intressant detalj i beskrivningen av hur förbunden mellan Gud och Hans folk slöts. Det fanns ceremonier som den svagare parten i förbundet skulle genomföra, för att liksom bedyra att denne skulle följa avtalet. När Gud slöt avtalen med Israel var det Han som utförde ritualerna! Det är Han som lovar att hålla löftet. Hans folk ska ”bara” hålla sig kvar i förbundet.

Förbundet handlar verkligen om vad Gud har gjort! Det var inte förrän efter att Guds folk hade blivit räddade från slaveriet i Egypten som de fick budorden från Gud. De grundar sig på att Gud har räddat dem. Faktiskt framställs budorden som något som kommer från Gud som en hjälp, som en gåva. Lagtexten börjar med: ”Detta är vad Gud sade: Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.” (2 Mos. 20:1-2)

Jag tror på efterföljelse, lärjungaskap och helgelse, men det som betyder mest är det som Gud kan göra – det som Han har gjort, gör och kommer att göra.

Därför är min svaga tro inget hinder för Gud. Det räcker. För det är Gud som är stark.

Gud som i Gemenskap del 1

Detta är nog det svåraste och det lättaste inlägg som jag hittills har skrivit i min blogg. Lättast – eftersom det kommer så direkt ur hjärtat som det bara kan, eftersom det berör mig personligen, på ett särskilt sätt. Svårast – eftersom det är svårt att skriva det på ett bra och balanserat sätt utan att såra eller ge någon onödigt dåligt samvete.

Jag har skrivit detta blogginlägg många gånger – i olika varianter – i min tanke. Några gånger har jag börjat skriva inlägget, men sedan sparat som ett utkast (likaså den här gången, men om du läser det så tryckte jag till slut på ”Publicera”). Kanske är det för personligt och rakt på. Kanske är det för färgat av mina egna erfarenheter, utifrån min egen, subjektiva synvinkel. Kanske är det för självömkande, för anklagande, för…
Men jag tror att jag måste skriva det, av flera anledningar. För att bearbeta och kunna fortsätta att gå vidare. Men kanske främst för att jag har något att säga som jag tror kan vara viktigt att läsa. Kanske. Jag hoppas det.

Det är nog bra att det dröjde tills nu innan jag faktiskt skrev detta. Ett inlägg av detta slag för ett år sedan hade förmodligen varit mer bittert, mer anklagande, mer subjektivt. Min ilska kanske inte alltid hade rätt, men känslor är alltid sanna. Därför skriver jag nu.

Jag skriver också nu får att det inte riktigt är på samma sätt nu som tidigare. Nu är det bättre och det som ändå är, det känns inte på samma sätt just nu (även om jag oroar mig för att det bara är en respit). Därför skriver jag.

Jag skriver också för att jag vill försöka att förändra. Jag vill verkligen förändra. Kanske är det den största anledningen eller så är jag inte riktigt så ädel. Men jag vill förändra sammanhang, tänkesätt.

Så…

Vi är skapade att behöva varandra
Skulle jag bli ombedd att, med några få meningar, formulera vad som är kyrkans viktigaste uppgift i världen skulle jag nog säga ungefär så här: Kyrkan ska gestalta Guds kärlek genom att erbjuda en kärleksfull, välkomnande och accepterande gemenskap. Det kanske inte är en fullödig dogmatisk förklaring på begreppet kyrka, men jag tror inte att jag är helt ute och cyklar i alla fall. Jag är heller inte särskilt nyskapande i mitt resonemang. Tvärt om! Jag tror att många håller med mig.

Ändå vill jag förklara kortfattat.

När Gud har skapat människan säger Han: ”Det är inte bra att mannen är ensam.”
Jag tror inte att detta bara handlar om relationen mellan mannen och kvinnan utan också om att vi människor behöver varandra.
Det är ganska fascinerande, när man tänker efter. Det står, gång på gång, i skapelseberättelsen att ”Gud såg att det var gott”, men tydligen är det ändå inte gott att människan är ensam. Allt var perfekt i skapelsen! Gud var nära Adam (det står att Gud vandrade i lustgården), men ändå skapade Gud ett sällskap till en enda människan, för att det inte var bra att han var ensam! Vi behöver varandra.

Ibland har jag tänkt att det borde räcka med att tro på Gud – det borde räcka. Det är inte ovanligt att kristna säger ”Gud är det enda jag behöver.” Att tänka så kan skapa skuld och skam, för jag vet att jag också behöver annat för att må bra. Och jag tror också att det är så Gud har tänkt det. Han har skapat oss människor med olika behov, både kroppsliga och själsliga. Vi ska inte existera i ett vakuum tillsammans med bara Gud. (Jag har nog aldrig hört någon säga så heller, men jag tycker att det låter som att man säger så när man säger att ”Gud är det enda jag behöver”.) Allt gott kommer från Gud, men vi människor är skapade för att behöva annat, bland annat varandra. Gud är fullkomlig, och skulle kunna vara tillräcklig för att tillfredsställa våra behov, men Gud har valt att göra oss människor beroende också av varandra!

Gemenskap med andra människor är alltså ett grundläggade behov. De ofta citerade raderna ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas pekar på det; ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
Gud vill möta våra behov, men jag tror också att Han vill använda sig av människor, av sin församling, för att möta människors behov.

Jag skulle kunna citera en mängd bibelord som uppmanar oss att älska varandra. Jesus ger den uppmaningen flera gånger, likaså författarna av breven i Bibeln. Faktum är att det särskilt gäller inom församlingen. (”Missförstå mig rätt” – Bibeln är tydlig med att Gud älskar alla människor och det ska också vi försöka göra, men särskilt uppmanas vi till kärlek mellan kristna.) Vi kristna ska älska varandra (och andra) för att visa att vi är Jesu lärjungar. ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall äls­ka varand­ra. Så som jag har äls­kat er skall också ni äls­ka varand­ra. Al­la skall förstå att ni är mi­na lärjung­ar om ni vi­sar varand­ra kärlek.” (Joh. 13:34-35)
Många, många av förmaningarna i breven handlar om relationerna i församlingen, att vi inte ska göra skillnad på människor, att vi inte ska ha inre stridigheter i församlingen osv. Faktum är att många av de bibelverser som vi ofta tolkar individuellt i själva verket handlar om församlingen som ett kollektiv (med enskilda individer, såklart). Något som vi ofta läser som uppmaningar om vad vi som enskilda ska ha för karaktär är avsnittet om Andens frukter. Visst handlar de om hur jag som enskild kristen ska vara? Jo, det är sant. Men Bibelsammanhanget handlar först och främst om vad som kännetecknar en församling som är fylld av Anden! Vad som kännetecknar en sådan gemenskap, alltså.

Gemenskap med andra människor är alltså viktig och den gemenskapen ska, bland annat, finnas i församlingen. Ytterst handlar det om Guds kärlek. Gud vill ha gemenskap med människor. Eftersom församlingen är Kristi kropp så är församlingen ett sätt för Gud att visa att Han älskar människor. Vi som församling ska älska människor för att visa att Gud älskar människor.

Personligt
Så, vad har detta med mig att göra, förutom det enkla faktum att jag är människa?

Jo, det är här det blir personligt. Jag har social fobi (vilket jag har skrivit om tidigare i bloggen, mer eller mindre kryptiskt). Den sociala fobin innebär att jag är rädd för sociala kontakter. Jag är rädd för gemenskap, kan man säga. När jag träffar andra människor så blir jag ofta väldigt nervös, vilket påverkar mig på olika sätt. Jag får hjärtklappning, svårt att andas, blir yr, kallsvettig osv. Tankarna påverkas också; jag känner mig iakttagen av andra människor, tror att andra bedömer mig negativt, känner det verkligen som att jag är ”at the centre of attention”.
Jag bedömer mig själv, tror inte att jag blir godkänd i den bedömning som jag tror att jag utsätts för och försöker därför undvika sociala situationer. Jag flyr gemenskapen. Men ännu oftare är jag kvar bland människor, men försöker göra mig osynlig, för att inte bli negativt bedömd. Detta gör att jag ofta är väldigt tyst och initiativlös. Det har gjort mig ensam. Av uppenbar anledning. Jag har känt mig utanför den där gemenskapen som jag, som människa, behöver. (Detta innebär inte att jag inte har några vänner alls, för det har jag.)

Att känna sig, och att vara, ensam
Jag tror att det finns minst två sätt att känna sig ensam på.
Den längtansfulla och självömkande ensamheten kan vara både jobbig och skön. Den innehåller hopp om förändring. När man ser gemenskap på avstånd och drömmer sig dit. Den ensamheten kan visserligen göra jätteont. Man ser grupper av bekanta på avstånd och önskar att man var med, man ser bilder på Facebook, man hör om saker på omvägar osv. Det gör ont, men längtan är god. Den ensamheten kan leda till bitterhet, men i lagom nivå kan den vara en god kraft till förändring.

Det finns en annan sida av ensamhet som inte alltid känns. Den skapar ett slags vakuum. Bandet Folk sjunger ”Ensamhet kan va förlamande.” Man kan vara ensam på detta sätt utan att märka det. Man ser till att hitta på roliga grejer, göra det man tycker om. Då känns kanske inte ensamheten. Det känns som att livet fungerar, men egentligen fattas något, Efterhand kan man börja ana den där rotlösheten. Man känner sig inte delaktig i något, är inte en del av något större, lever vid sidan av andra. Det kan vara en svindlande känsla att upptäcka att man lever som i ett ingenmansland. Det spelar ingen roll vad jag gör, för det finns bara jag! Vad spelar då någon roll?!

Det är först och främst när man börjar länkas samman med andra delar som man inser vad man saknat. När det jag gör påverkar någon annan, det är då som det räknas. När det inte bara är jag, utan också andra, då känns livets mening Då förstår man att ensamheten var en spade som bara grävde fram tomhet.

Varför välja tomhet?!

Paradoxen
Varför är man då ensam om man inte vill vara ensam?

Alltså. Jag är rädd för sociala sammanhang. Jag undviker sociala sammanhang, jag undviker gemenskap. Men, eftersom jag är en människa, så har jag samma behov som alla andra. Jag försöker alltså undvika just den gemenskap som jag så väl behöver.
En liknelse: En del är rädda för att flyga – de har flygfobi. Detta innebär att de inte vill sitta i ett flygplan, kanske av rädsla för att planet ska störta. Innebär det att de aldrig känner en längtan efter att resa någonstans, kanske resa på solsemester? Förmodligen inte! Flygfobiker hatar inte Mallorca eller Thailand.
På samma sätt är det för mig. Jag är rädd för att misslyckas i sociala sammanhang, att bli ratad av andra människor (en rädsla jag säkert delar med de flesta – vi har bara olika sätt att hantera den på). Jag är rädd för att misslyckas, men jag längtar efter gemenskap. Det är ju därför jag är rädd! Jag är rädd för att bli utestängd från gemenskapen, vilket leder till att jag stänger ute mig själv. Paradoxalt nog.

Jag har missuppfattat en sak grundligt; jag har trott att alla vet att jag vill ha gemenskap men inte själv riktigt vågar ta initiativ till den. Men så är det inte. Som Anna Kåver skriver i en bok om ångest (jag ”citerar” ur minnet): Den som har social fobi håller upp en skylt. På socialfobikerns sida står det ”Kom, jag vill ha gemenskap!” Problemet är bara att det på andra sidan skylten (den sida som alla andra ser) så står det: ”Stick härifrån!”.

Jag har alltmer börjat inse att det är så, att jag beter mig om att jag inte vill vara med i gemenskapen. Jag har trott att alla förstår att jag vill vara med, men så är det inte. Ibland utstrålar jag, omedvetet och ovilligt, avståndstagande. Denna insikt har gjort mig mindre arg. Det är svårt att veta vad andra människor tänker, både för mig och för andra.
Jag har känt mig sviken av människor. Ibland har jag nog blivit sviken av människor. Men mest har jag nog svikit mig själv.

Vad har då detta med varandra att göra – min sociala fobi och kyrkans uppgift att bjuda in till gemenskap?

Fortsättning följer…

Är kristendomen en religion eller en relation? – Svar på kommentarer

Jag är lite seg med att uppdatera med nya inlägg, vilket ni kanske har märkt. Det kan man ju tycka är lite dumt när jag skriver en bloggserie, men jag ska försöka att skärpa mig! 😉

På mina tidigare inlägg har jag fått några kommentarer. Tack för era tankar! I vanliga fall brukar jag svara kommentarerna i kommentarsfältet, men eftersom det var så längesedan som kommentarerna skrevs (och därför kanske de som skrev kommentarerna inte ser att jag har svarat) och eftersom jag tycker att tankarna i kommentarerna är intressanta och tillför något till diskussionen, så väljer jag att svara i ett inlägg istället. Hoppas att det är okej för er som skrev kommentarerna! Och jag hoppas att ni inte känner er påhoppade även om jag nu kommer att argumentera emot er. (Jag håller samtidigt med er om en hel del av det ni skriver och kommentarerna har gett mig nya insikter!)

wow! du tänker verkligen djupt du Hanna! Väldigt intressant läsning! Och jag fick givetvis en massa tankar som jag tvunget måste bara dela med mig (hoppas det går bra)
Jag brukar känna ett behov att ta avstånd från religioner, även om jag ser mig själv som kristen, just pga att det ofta verkar innefatta en massa föreställningar som enligt mig är skapade av människor för att kontrollera och förtrycka… Men som du skriver så är definitionen på vad en religion är ganska så enkel egentligen, om man väljer att gå efter den vill säga.
Många tror helt blint. De vill ha enkla lösningar, bara man följer en religion så är allting bra. Man behöver inte använda sin hjärna. Någon annan har tänkt åt en.
Jag ser gärna en mer “dynamisk” tro där man visserligen tror men även tittar lite inom sig själv då och då och granskar om det man gör verkar vara vettigt. Det räcker inte att säga “det står i bibeln”, inte för mig i alla fall. Jesus ifrågasatte just problematiken med att blint följa regler utan att använda sin sunda förnuft. Och så sitter vi här 2000 år senare och ändå väljer vi ofta bort att använda våra hjärnceller. Det tycker jag är sorgligt minst sagt…

Jag kan hålla med om att man egentligen inte vill förknippas med mycket av det som ordet ”religion” associeras med. Inte minst har kyrkan, genom historien men även nu, själv sett till att ge religion den stämpeln! Det finns helt klart en poäng med att ta avstånd från den synen på religion. Däremot tycker inte jag att det nödvändigtvis måste innebära att man säger att kristendomen inte är en religion.

En annan viktig diskussion är ju det där med hur man ska tänka kring förnuftet och tron. Jag håller helt med dig om att man inte ska lämna tänkandet utanför tron. Vi får inte sluta tänka själva!
Men det är en komplex fråga. Personligen ser jag hela Bibeln som Guds sanna ord. Jag tänker att Bibeln är sådan som Gud ville ha den och att den, i stort, är felfri (sedan kan det finnas vissa mindre faktafel och grammatiska fel). Därför tror jag att Bibeln (och Anden) ska vara högsta auktoritet i en kristens liv. Detta har för mig faktiskt fått innebära att jag har fått ändra en del av mina åsikter, när jag förstått att Bibeln verkar säga annorlunda. Jag tror att det kan finnas en fara i att försöka anpassa sin tro efter vad man själv vill att det ska stå i Bibeln. (Nu säger jag inte att du som skrev kommentaren gör så!)
Men samtidigt är det inte riktigt så enkelt. Ett exempel: flera ställen i Bibeln verkar antyda att om man ber Gud om något, exempelvis helande, så ska Han göra det (exempelvis hela en människa). Utifrån Bibeln skulle jag kunna tro det. Men mitt förnuft, genom erfarenheter, säger något annat. Jag vet ju att alla människor inte blir helade, trots att de är kristna och, tillsammans med andra, ber hängivet. Då måste mitt förnuft, tänker jag, på något sätt, ”korrigera” min tolkning av Bibeln. Jag tror inte att Bibeln har fel i den frågan, men jag kan tolka den fel om jag inte använder mitt förnuft. (Förnuftet är ju faktiskt väldigt viktigt vid all seriös Bibeltolkning, tänker jag.) Om man sedan läser Bibeln i sin helhet så förstår man att det inte är alls självklart att Bibeln lovar att Gud skulle svara precis som vi vill på alla böner (anledningar: Guds vilja kanske är annorlunda, ”redan nu men ännu inte” osv.).
Något annat som man behöver ta i beaktande är om en uppmaning i Bibeln gäller oss idag eller om det borde tillämpas annorlunda i vår tid. Detta tycker jag är jättesvårt! Ett exempel på när många kristna menar att budskapet är så situationsbetingat att det inte gäller oss på samma sätt är Paulus uppmaningar om att kvinnan inte ska undervisa i församlingen. Paulus uppmanar själv till det, att församlingarna ska avgöra själva, vad det gäller vissa frågor. Vissa av Paulus uppmaningar verkar vara direkt från Gud, medan andra är hans egna tankar utifrån specifika församlingars situationer.

Svåra, men väldigt intressanta, frågor!

du har alldeles rätt hanna gud möter oss i våra ritualer naturligtvis. men jag väljer ofta att lite provokativt säga gud e en relation . de gör jag på grund av att jag tycker att man börjar alltmer avgudifiera kristus eller kanske man skulle säga förmänskliga honom både i profan media o i alla sammanhang även i kyrkan

Det finns, som sagt, absolut en poäng i att väcka intresse genom att säga att Gud är en relation. En aspekt som jag har svårt för är nog just det, att det är ett provokativt sätt att uttrycka sig. Jag tror visst att vi får provocera (och jag gör det kanske också, genom denna bloggserie), men jag tror att vi ska vara försiktiga med det. Jag menar inte att det är respektlöst att provocera, men ibland tror jag respekten för andra människors tankar borde mana oss att låta bli att provocera. Men gör man det på rätt sätt (vilket jag är övertygad om att du gör!) så tror jag att betonandet av tron som en relation, kan vara väldigt betydelsefullt för människor.

Jag håller med om att Kristus ofta blir ”avgudifierad”, även ibland i kyrkan! Det är inte alls en bra utveckling. Viktigt påpekande! (Men jag tror inte att vi ska lägga så mycket energi vid att störa oss på att profana sammanhang ”förmänskligar” Jesus – de har ju inte lärt känna Honom.) (Jag tror dock att vårt tal om att ”Kristendomen är inte en religion, utan en relation.” också, ibland, kan ”förmänskliga” Gud.) Men vi som kyrka ska ju inte avgudifiera Gud. Du har nog helt rätt i att vi måste betona relationen med Gud, att det är när vi har en levande relation med Gud som vi blir de människor och den kyrka som vi är tänkta att bli. Tack för de intressanta tankarna!

Hej Hanna! Tycker att detta är ett intressant ämne. Håller med dig om att kristendomen är både relation och religion. Frågan är vad som blir det viktiga. Tänker att kristendomen alltför mycket har haft slagsida åt religionen och har fortfarande. Att kristendomen som en levande och verklig relation behöver lyftas fram och presenteras på ett tydligt och bra sätt. Tänker att relationen är det viktiga och att religionen liksom kommer automatiskt av det, eftersom vi människor mår bra, som du skriver, av ritualer. Det kan nog också, ibland, få slagsida åt relationshållet, men då genom att man tappar känsligheten inför människor. Man kanske “slår Bibeln i huvudet” utan att först skapa ett möte med just den unika person man har framför sig. I detta fall har människan tagit kontrollen, och det är lika illa som när det bara blir religion och inget innehåll. I båda fallen ger man inte Anden något utrymme, och då blir det inget lev-ande så att säga Lite tankar som kom, ha det gott och fortsätt skriva!

Jag tror att du slog huvudet på spiken där! Kloka tankar! Jag håller med om att det behövs lagom proportioner av både religion och relation.

Som sagt, TACK för kommentarerna! Fortsätt gärna att kommentera!

Är kristendomen en religion eller en relation? del 3

I förra inlägget inom detta tema skrev jag om ritualer. Jag ska fortsätta det resonemanget, men inte i detta inlägg. Jag vill nämligen gå bakåt något i resonemanget.

I ett kommentarsfält på Facebook kom det nämligen fram några intressanta synpunkter som jag gärna vill skriva lite om. Det handlar om den mer övergripande diskussionen huruvida man ska kalla kristendomen en religion.

Jag har funderat vidare utifrån andemeningen i kommentarerna. Begreppet ”religion” är ett mänskligt begrepp. I ett inomvärldsligt perspektiv behövs begreppet religion. Vi behöver kunna prata om att det finns olika religioner i denna värld och kristendomen är en av dem. Men i själva verket, om kristendomen är sann, så är den själva verkligheten, själva livet. Den kristna tron kan inte begränsas till ett smalt begrepp eller en särskild sfär av livet. Är kristendomen sann så berör den precis hela livet. Kristendomen är ju något som ger en heltäckande tolkning av livet och verkligheten.

Problemet är att detsamma gäller för alla religioner. Jag tror absolut att kristendomen är sann, men jag vet inte säkert. Någon annan religion skulle kunna vara sann och då gäller ju den också hela livet. Så det argumentet håller inte riktigt. (Men vi kan ju säga att vi tror att kristendomen är något mycket mer än en religion!)

Om argumentet att kristendomen handlar om hela livet nu inte håller (eftersom alla religioner väl påstår att de ger en tolkning till livet och tillvaron i stort?). Istället skulle man då mena att kristendomen, i sig, oavsett dess sanningshalt, är så mycket mer än och bättre än andra religioner. I det påståendet skulle jag absolut kunna hålla med, men frågan är fortfarande om det verkligen innebär att kristendomen inte kan kallas för en religion. Då är vi tillbaka i diskussionen om ritualer och gärningar, till vilken jag ska återkomma.

Senare vill jag också ge förslag på andra sätt att uttrycka sig (som faktiskt inte skiljer sig särskilt mycket från det begreppet jag kritiserar. Vi behöver bara byta ut några få småord!).

Två ursäkter/påpekanden:

Det är två saker jag skulle vilja säga angående mitt lilla bloggtema ”Är kristendomen en religion eller en relation?” innan jag fortsätter.

1. Tack för kommentarerna! Jag har fått flera kommentarer som jag ännu inte har svarat på. Att några av er har tagit er tid till att fundera och skriva ner era synpunkter och tankar till mig gör mig glad! Förlåt för att jag inte svarat. Problemet är nog att jag skjuter svarandet på framtiden för att jag tror att jag kommer att kunna ge ett bättre och mer genomtänkt svar ”imorgon”. Så tänker jag just nu också, men jag hoppas att imorgon blir just det imorgon då jag kommer svara! 😉 Fortsätt gärna kommentera!

2. Jag skriver inte om detta ämne för att såra någon. Jag vet att det är vanligt att använda just det vokabuläret som jag kritiserar. Jag vill inte förstöra för någon och jag vill inte döma någons arbete för evangeliet. Många gör så mycket mer än vad jag gör och jag beundrar er! Var och en är – såklart – fri att använda det vokabulär som känns rätt för den. Men jag har länge känt att påståendet ”Kristendomen är ingen religion…” helt enkelt känns fel. Det kan tyckas som ett litet problem, men jag har kommit fram till att det är viktigt för mig att skriva om mina tankar om detta. Och jag tror – helt ärligt – att det finns människor som kan hindras att ta emot evangeliet av ett sådant uttryck, just för att de – liksom jag – känner att det inte stämmer. (Samtidigt är jag övertygad om att flera har kommit till tro genom just det uttrycket!) Människor är olika och för vissa kan det framstå som petitesser, men för mig känns det viktigt.
Gud välsigne dig i ditt arbete för att leda människor till tro!

”Jag står inte ut längre!”

Idag förberedde jag predikan (som jag ska ha på söndag nästa vecka) genom att läsa boken Att vara missnöjd är en bra början av Bill Hybels. Även om jag blev lite besviken över att boken inte riktigt bjöd på något djupare resonemang, så gjorde läsningen mig väldigt inspirerad.

Bill Hybels menar att ett ”heligt missnöje” är förklaringen till varför människor engagerar sig i saker och ting, exempelvis genom frivilligarbete. När vi tänker ”Jag står inte ut längre!” så kan det vara början till ett liv där vi gör det som Gud har tänkt att vi ska göra, att vi gör de goda gärningar som Gud från början har förutbestämt oss till.

Det är meningen att vi ska söka detta ”heliga missnöje”, skriver Hybels. Det finns något som upprör oss på ett särskilt sätt och det varierar från person till person – fattigdom, sjukdom, ensamhet m.m. (Ofta är det dock mer specifikt än mina exempel.) Detta som på ett särskilt sätt upprör oss, det ska vi söka oss närmare. Vi ska bli missnöjda!

Detta gör mig inspirerad! Jag tror att jag vet vad det specifika är som mitt ”heliga missnöje” är riktat mot. Och jag har tidigare låtit mig själv bli bitter över det. Jag behöver inte förneka mitt missnöje, men däremot låta det bli en kraft till engagemang.

Idag är inte första dagen som jag tänker att jag borde göra något som är kopplat till detta missnöje – jag har länge känt en längtan efter att verka för förändring av detta, men nu känner jag mig mer motiverad.

Jag vet inte riktigt när, hur och var, men jag vet att.

Under en tid har jag velat backa – och har också gjort det. Nu är det nog tid att fortsätta vandra på Vägen, på allvar. Besvikelser ska inte få mig att backa – de ska istället bli en katalysator till förändring.

Ironiskt nog kan detta innebära att jag ”tvingas” göra det som jag har trott att jag inte ”kan”…!

Jag tror att våra heliga missnöjen är ett av Guds sätt att sprida Sitt rike på. Vad blir du heligt missnöjd över?