Att inse skillnaden

För att fortsätta på temat med ålder, men också om att vara människa. Jag råkar ju bli en lite äldre människa väldigt snart, även om jag, egentligen, blir en sekund äldre varje sekund – vilket kan vara skönt att påminna sig själv om. Men snart beskrivs jag av siffror som inte brukar kallas ungdom.

Jo, jag har väl lite komplex för det där med ålder, kanske inte mer än andra, men dock. På ett sätt vill jag vara vuxen och känner mig som vuxen. På ett sätt vill jag fortsätta vara barn och samtidigt fortsätta vara ungdom. Men jag känner mig ibland också ganska gammal, på flera sätt.

Egentligen handlar kanske detta mer om livet i allmänhet. Men kanske är det också det som vuxenhet (finns det ordet?) handlar om. För några veckor sedan pratade några av mina ”arbetskamrater” (jag har ju egentligen ”bara” praktik) om det här med att vara vuxen. En kvinna, som nog är i 40-årsåldern eller nära, ville inte känna sig vuxen, trots att hon hade barn, för hon verkade se det som synonymt med att bli tråkig och leva efter konventioner. En annan kvinna, ett par år äldre än mig, utan barn, sa att hon kände sig vuxen. Hon kände sig vuxen för att hon hade lärt sig att ta hand om sig själv, att göra det hon mår bra av.
Man kan se det där med att vara vuxen på olika sätt.

Det fick mig att fundera. Och det jag tänker skriva nu skulle säkert kunna passa i någon av alla dessa självhjälpsböcker och livscoachsföredrag. Jag har läst det många gånger. Men kanske börjar jag börja fatta vad det verkligen handlar om, om det nu är så som jag tror.
Att bli vuxen handlar om balans och om sanning.

Inget nytt, men jag skriver det ändå: När en människa är riktigt liten vet hon inte om att hon är en egen individ; hon är som i symbios med sin mamma – de är som ett. Efter hand lär barnet sig att hen är en egen individ och att hen är beroende av sin mamma, sin pappa och/eller andra vuxna som förhoppningsvis finns i hennes närhet. Förhoppningvis och troligtvis känner barnet tillit till andra vuxna.

Efter hand som livet blir till fler år att se tillbaka på så upptäcker vi att alla människor inte vill oss gott, inte alltid. Vi blir svikna och besvikna, i olika hög grad, och det påverkar oss, i olika hög grad.

Till slut kan man komma till slutsatsen att: Jag kan inte lita på någon annan människa! Ibland, när jag känner mig riktigt bitter kan jag tänka (och ibland också skriva, på Twitter exempelvis): ”Livet går ut på att lära sig att man inte kan lita på någon!”

På ett sätt kanske det är sant. Vi kan aldrig vara helt säkra på att en människa inte sviker oss. (Och vi kanske inte heller kan vara helt säkra på att Gud inte gör det – vem vet säkert hur Gud är eller ens om Han finns.) Det kanske är en korrekt bild av verkligheten, men den är svart och ungdomlig, precis som att livet som tonåring, men även äldre ungdom, lätt kan vara svartvitt, nyanserat endast i form av väldigt kontrastrika nyanser.

Sinnesrobönen är känd och älskad, och lyder: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Jag tror att bli vuxen kan sammanfattas i: ”att inse skillnaden”. Eller snarare, att lära sig att leva ett konstruktivt liv som håller i längden, handlar om att inse skillnaden, att hitta balansen.

När man har upptäckt att misstron mot andra människor – och också mot en själv – till slut bara leder till destruktiv bitterhet, så måste man hitta ett sett att förhålla sig till människors benägenhet att svika och till sin egen bristfällighet.

Jag börjar inse att jag måste börja inse skillnaden. Inse när det är läge att skydda mig själv från andra människor, att inte ta någon skit, att stå upp för min egen rätt, att inte ge utan chans att få något. Men också inse när det är läge att svälja sin egen stolthet, att våga hjälpa när man inte vet om personen i fråga skulle göra detsamma, att våga ta initiativ med risk att bli ratad.
Jag hatar att skriva fina ”självklarheter” som hör hemma i självhjälpsböcker av värsta sort (det finns också bra), men jag tror verkligen att det handlar om att våga lita på. Att våga lita på andra människor eftersom man vågar lita på sig själv. Jag kan aldrig veta om andra människor kommer svika mig, om jag bara är en bricka som snart kommer ratas i ett spel som inte handlar om mig, men jag kan försöka våga lita på att jag kommer att fortsätta vara intakt oavsett. Kanske kommer jag bli bruten och nedtryckt, men jag kommer inte att bli berövad någonting, för jag kommer att finnas kvar och det kommer att finnas människor kvar som det är värt att lita på.

Det är att vara vuxen, tror jag.

Men, det handlar INTE om att alltid veta skillnaden mellan att bli utnyttjad och inte, mellan att bli sviken och inte, mellan att bli trampad på och inte. Det handlar om att bli bättre på att inse när det är värt att riskera att bli sårad och när priset är för högt. Att inse den skillnaden gör stor skillnad. Att inse att man aldrig kan veta säkert vad människor har för syfte, men att inse att det är värt att våga lita på, men ibland också att välja att inte lita på.

Och, ja, jag tror att Gud finns i detta. Jag är skapad av Gud och har ett värde oavsett. Jag kanske inte förtjänar saker och ting, men eftersom jag är värdefull så är jag VÄRD det. Men ovanstående gäller nog oavsett om Gud finns eller inte. Min strävan efter att lära mig att inse skillnaden kan inte vara beroende av Guds eventuella existens (även om jag tror att Han existerar).

Och oavsett om mannen som sa ”Sanningen ska göra er fria” är Gud eller inte, så tror jag att det är sant. Att vara vuxen handlar också om sanning. Men för att ge sanningen spelutrymme behöver man ibland ta ner skölden och sänka garden. Att våga säga det som är, trots risken att bli spetsad rakt i hjärtat, det kan gå, om man vet att man är odödlig. Ja, kanske inte fysiskt – men jag som person är odödlig så länge som jag andas och blodet pumpar, tror jag. Det går att dra ut dolken igen. Den slitna liknelsen om ärr: ärren kommer finnas, men såret kan läka, och ärr visar på livserfarenhet. Ärr är ju coolt, eller hur var det? Nja, inte vet jag, men i denna liknelse är det coolt. Det finns en frid och en frihet i att veta att man har dragit ut flera svärd, men att man ändå ibland vågar sänka garden, titta fram bakom skölden, och att veta när det är läge att skydda sig. Att inse skillnaden. Att våga riskera att få dra ut ännu ett svärd. Och veta att man kommer överleva. Sårad i strid men vid liv.

Att ducka för vissa svärd, men att oftast gå rakryggad.

Ett litet barn är sårbart, för det vågar ofta lita på alla vuxna. Det är därför vi lär barnen om de farliga ”fula gubbarna”. Men tonåringars misstro och äldre tanters bitterhet är också farlig.

Om det nu är så fruktansvärt bra att vara vuxen, ska man då överge sin inre tonåring och inre pensionär?
Nej, för det handlar ju om att inse skillnaden. Att vara vuxen handlar om att ta hand om sig själv. Det handlar om att gå och lägga sig i tid, att äta nyttigt och att betala räkningar. Men det handlar också om att dygna när man känner för det, att äta pizza till frukost och att trycka i sig så mycket godis man känner för, tills man mår illa. Det handlar också om att titta på pensionärsprogram på TV och att lösa melodikrysset om man tycker det är kul. Att göra det som är bra för en, som man mår bra av och som gör en glad. Och att inse skillnaden.

Jag inser också att skillnaden mellan att vara 25 och 26 är en sekund.

(Och egentligen ännu mindre.)

Annonser

Har du en liten tanke eller åsikt kanske?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: