Om varför jag är som jag är. Ett inlägg om ålder och annat.

Jag skriver ofta väldigt personliga blogginlägg. Kanske går jag ibland för långt, mot det privata. Detta är en sådan text. Detta är också en sådan text där det verkar som att jag tycker att det är väldigt synd om mig. Och det tycker jag också (lika bra att vara ärlig). Men det är nog inte mer synd om mig än många andra.
Men jag har kommit till en punkt där jag känner att jag måste göra upp med vissa saker och att skriva detta är ett sätt för mig att göra det. Ett sätt att gå vidare. Och ett sätt för mig att förklara varför jag är den jag är.

Denna text handlar om ålder. Den handlar om att man ibland säger: ”Man är inte äldre än vad man gör sig.” eller ”Man är så gammal som man känner sig.”

Problemet (?) är att jag ibland känner mig så gammal. Och ibland så ung. Och som att åldern som jag egentligen besitter är ett enda stort svart (valfritt kraftuttryck) hål. Jag är 25, men känner mig som 15 och som 75.

Jag tycker att det är ganska kul att skämta om att jag samlar pensionärspoäng när jag tittar på Fråga Doktorn och Antikrundan, när jag går på möten i kyrkan där jag sänker medelåldern rejält, när jag lyssnar på Bröderna Samuelson på kassettband…

Och ibland beter jag mig som att jag ännu inte är myndig. När jag är tonårssur på mina föräldrar och vägrar hjälpa till hemma, när jag och min bror skojbråkar med varandra och med våra föräldrar, när jag glömmer att äta mat och samlar disk på hög…

Jag gillar båda de sidorna hos mig själv och vill inte alls vara utan dem. Men väldigt ofta vill jag bara känna mig som vilken 25-åring som helst, som den 25-åring som jag är. Och som jag innerst inne känner mig.

Jag vill vara som alla andra. Jag tror att vi alla vill känna att vi passar in. Jag vill känna att jag passar in. Det är ett av mina komplex: rädslan för att framstå som udda.

En av de komplimanger som jag värdesätter mest var när en kompis sa ”Hanna är som alla andra”. Jag tror att jag övertolkade de orden, men för mig så kändes det så bra. För jag vill känna mig normal.

Jag börjar inse att jag är mer normal än vad jag tror, och än vad jag tror att andra tror. Jag har inte ens någon av de bokstavsdiagnoser som jag – och säkert många andra – ibland tror att jag har (men jag menar inte att se ner på dem som har det!).

Ofta får jag känslan av att andra tycker att jag är osjälvständig, att jag är för beroende av mina föräldrar, att jag får för mycket hjälp av dem. Jag anses inte bete mig normalt för min ålder (tror jag att andra tänker – men det är inte så ofta någon säger det – så jag kan ju ha fel). Jag förstår att man tänker så – och det är inte helt obefogat – men samtidigt gör det mig ledsen, för jag känner mig så mycket mer självständig än vad många nog tror.

Så, här kommer en förklaring till varför jag är som jag är:
Jag har missat mycket. (Jag måste få skriva det igen.) JAG HAR MISSAT MYCKET. Och det är en stor sorg, som jag blir allt mer medveten om. Och det har påverkat mig på många sätt. Och det har gjort mig väldigt bitter (vilket kanske inte alltid är så klädsamt).

När jag var 9-14 år, då var mitt liv som mest normalt. Jag hade flera vänner som jag umgicks med ofta. Men åren 0-8 år och 15-25 år missade jag mycket. Jag har inte varit helt utan vänner, men jag har varit väldigt, väldigt mycket ensam under de åren. Jag är väldigt van vid att vara ensam (men jag har inte vant mig).

(Men, jag vet att min ensamhet beror på att jag lider av en extrem blyghet och social fobi. Jag inbillar mig inte att jag alltid råkar hamna i sammanhang med fruktansvärt elaka människor, som jämt fryser ut mig. Mycket av problemen beror på mig – inte allt, men mycket. Men jag försöker att inte känna skuld, för det är ändå inte mitt fel. Men det är – men bara delvis – mitt ansvar.)

Rent ytligt – men inte oviktigt – gör det att jag inte alltid har koll på filmer, artister, skådespelare osv. Många tror nog att min okunskap i sånt beror på att jag är kristen eller att jag är ointresserad. Men jag tror att det främst beror på att jag har råkat missa det, för titta på film gör man med sina kompisar osv. Jag har missat mycket sånt.

Djupare sett gör det att jag bär på en känsla av att jag inte duger, att jag är en person som bara duger som umgänge när ingen annan finns tillgänglig och när jag råkar vara i närheten. Jag är vanligtvis bra på att stänga inne och blockera mina känslor, men när jag känner mig riktigt ensam och ”dissad”, då kan jag vara nära att börja gråta mitt i en folkmassa. Och det är också då som jag känner mig som mest ensam.

Det hjälper inte att jag vet att jag övertolkar. Så fort jag tror att jag bara är någon som man låtsas vara vän med, som är bra att ha när ingen annan finns tillgänglig, men som annars inte betyder något, som inte är värt att anstränga sig för. Då är det som en vägg av luft (ni vet, som när man går in i vissa köpcentrum med automatiska dörrar, typ) slår emot mig och som att mina muskler plötsligt slutar att fungera. Så, jag har många issues när det kommer till vänskap, för jag övertolkar så ofta till min nackdel.

Och så var det det där med ålder och självständighet. (Förutom att jag faktiskt kan laga mat, diska och har körkort 😉 ) Detta blir ett lite märkligt ”försvarstal”, men det får det bli: När jag är hemma hos mina föräldrar, då gör jag mig väldigt beroende av dem, följer med dem när de åker till ställen, ber dem om hjälp med sådant jag kan göra själv, osv. Men när jag inte är hemma hos mina föräldrar, så klarar jag mig själv (haha, förvånande va? 😉 ).
Jag har åkt och gått till många platser ensam. Jag har gått på många gudstjänster ensam, till kyrkor där jag inte känner någon. Jag har varit på kristna musikfestivaler ensam. Jag shoppar ofta ensam. Jag går och fikar ensam. Ett tag brukar jag åka till IKEA för att se lite folk. Under första året i gymnasiet var jag alltid ensam, brukade sitta på biblioteket och läsa, åkte ofta hem och åt på lunchen för att slippa äta ensam i matsalen, osv… Jag klarar mig bra ensam, tills jag tänker på att jag är ensam och försöker tolka min ensamhet. Då känner jag mig övergiven. Jag har också genomlidit många dagar av ångest, i min ensamhet, och många många timmar av grubblerier, försök att lösa mina världsproblem. Om inte det gör en människa vuxen, så vet jag inte… Så, ja, jag känner mig vuxen och har i vissa avseenden varit vuxen länge. Ibland känner jag mig så gammal och trött.

Men egentligen är jag nog mest bara som vilken 25-åring som helst. Jag känner mig som en 25-åring, tänker som en 25-åring, beter mig som en 25-åring. Egentligen. Jag är egentligen ganska normal, men jag har inte riktigt insett det helt och hållet än. Och jag tror att det är fler än jag som behöver inse det.

Detta är ett av de märkligaste blogginlägg jag skrivit, men det var nog nödvändigt.
För detta var en förklaring på varför jag är som jag är.

Annonser

4 thoughts on “Om varför jag är som jag är. Ett inlägg om ålder och annat.

  1. Cissi skriver:

    I hear you sis. Känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag förstår verkligen glädjen i kommentaren *hanna är som alla andra*

    Jag tror det är en vanlig längtan hos många, men kanske framförallt hos oss som vet hur det är att vara ensamma. Hur det är att inte alltid ha ”tillhört”och som bara har haft en längtan att VARA SOM ALLA ANDRA.

  2. Dordi skriver:

    Du är du och du duger! Du är ett underverk! 🙂 kram!

  3. Tomas Jarvid skriver:

    Jag känner igen en del av det du skriver från annat håll. Det där med att vara efter sin ålder och inte ha åstadkommit allt man borde. Sen känner jag förstås till en del igen det från mitt eget liv. Vet inte vad jag kan säga men det är säkert en hjälp att du lyckats formulera det.

Har du en liten tanke eller åsikt kanske?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: