När det som inte spelar roll betyder allt

Uppgift i Skapande svenska: Bildspråk:

Du förde mig från mörker till ljus, men jag är inte längre bländad. Dimman döljer alla väderlekar och jag är så nära de andra, men det spelar ingen roll. Jag är så nära dem som jag kan vara, men vi vidrör inte varandra och vi ser inte. Om jag sträcker ut handen så kanske vi känner närvaron, men jag vågar inte famla utan slut, så jag står och väntar på att någon ska omfamna mig. Men jag trycker mina armar hårt mot min kropp.

Jag hör en kedja av röster men jag är en länk som inte är sluten. Ska det vara så här till slutet så kanske jag är förlorad. Du säger att vi är vi är Din kropp, olika delar i samma. Men jag är inte delaktig, inte en del av det sammanhang som jag tillhör. Vi är på väg åt samma håll, på Vägen, men vi tillhör inte samma resesällskap.

Jag vandrar ensam, utan spår. Utan avtryck är den nödvändiga vandringen som om meningslös. När jag inte är i närheten så är jag inte och ingen ropar på mig. Men jag ropar utan ord. Ni lyssnar utan öron. Men jag ser er och ni ser mig. Men var är den som visar vägen? Jag hör, men ögonen söker fortfarande efter råd.

Konturerna formar en märklig välbekant gestalt som rör sig i riktning. Vi kanske närmar oss varandra, men jag blir ett fjäderfä för att undvika krocken som kan vara förgörande. Jag flyger inte, för jag har redan störtat, och när jag ser mig vilset omkring så är Du redan borta? Du som aldrig är långt borta från någon av oss.

Men jag är ju inte en del av oss. De säger att Du är nära dem. Men jag är inte nära dem och inte nära Dig. Men jag trodde att jag kände Dig. Hade jag fel? Frågans svar är inte bättre än frågan, så jag lämnar blank rad.

Det är en tom, blank rad i bänken där jag sitter. Raderna framför och bakom är fulla, men de sitter glest. Min plats på deras rad är min, men jag får ingen plats, får inte plats, tar ingen plats. Min glädje är gles, men inte min ensamhet.

Du och jag möttes för längesedan, var jag ens född då? Nu är jag nästan död, är Du det också? Du som dog och stod upp, men som inte reser mig upp. Jag som älskade Bokens rader från slam och dy till den fasta marken. Jag är fortfarande kvar i fördärvets grop och jag har väntat länge nu. Jag som trodde att Du redan hade dragit upp mig.

Jag blev knuffad tillbaka. Och det var kanske inte Du som gjorde det. Jag som inte ens vet om Du finns. Jag finns inte för dem och det gör Din existens till en fråga med flera skiljetecken. Och det skiljer oss isär. Hur kan jag tro på Dig när ingen tror på mig? Finns jag?

Det fanns en text som stod som vitt på svart och jag skrev det i mitt skrivhäfte. Jag tror att mitt namn står i Din bok om livet, som vi sjöng. Men nu ligger en ny sång i min mun som ingen hör. Jo, men som inte blir hörd.

Den fria viljan och jag har gjort ett val. Jag har legat på soffan för att välja klagovisan. Men jag får nog lov att sjunga en annan sång nu.

Jag sjunger bäst i kör.

Annonser

Har du en liten tanke eller åsikt kanske?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: