Det som alla trodde var okej

Ännu en text i ämnet Skapande svenska. Uppgiften kallas ”Privat, personligt, publikt”.
Så här minns jag mina första år i skolan:

Aldrig har jag känt mig så nära Gud som då, varken förr eller senare, förutom i tonåren, när det mesta var svartvitt och känslosvallande överlåtet. Varje morgon bad jag Gud om samma sak: ”Hjälp mig! Ta mig härifrån! Låt mig slippa gå dit.” Jag kanske minns fel. Kanske förskönar jag den annars inte så sköna bilden, men jag minns att jag brukade prata med Gud när jag gick den där sista biten, när jag långsamt och tvekande gick mot det röda huset. Ibland på kvällarna brukade jag fantisera om att jag kunde flyga. Då brukade jag sväva, högt över den där byggnaden som jag inte ville gå in i. Jag var sex år och ville inte gå till skolan. Men jag låtsades som att allt var okej.

Jag hade aldrig gått på dagis. Vi besökte öppna förskolan ibland, jag, mamma och min tre år yngre bror. Honom försökte jag styra över, få honom att leka med mig på mina villkor, trots att han var för liten. Det var för stor åldersskillnad, då. Ganska ofta lekte jag med en granne eller med någon annan i samma ålder. Men jag gick aldrig på dagis. Kanske har det betydelse. Kanske har det ingenting med saken att göra. Det kanske bara är något som jag skyller på för att få en konkret förklaring till något som egentligen är väldigt komplext. Jag vet bara att mamma valde att stanna hemma från jobbet för vår skull, för att vi skulle ha det bra, och det hade vi. Hon ville inte att vi skulle tvingas gå upp tidigt på morgonen för att stressa iväg till dagis, har hon senare sagt. Men jag önskar att hon hade gjort ett annat val. Jag önskar att jag hade gått på dagis, för när jag började skolan så valde jag att inte leka med andra barn. Jag valde ofta att inte prata. Jag valde att vara ensam. När vi hade fri lek valde jag ofta att sitta vid de små vävstolarna och väva dockmattor, medan de flesta andra lekte brandman, prinsessa och polis i kuddrummet. En gång besökte vi polisen och fick sedan i uppgift av våra fröknar att rita en teckning på det vi hade sett. Min teckning satt jag så länge och ritade så noggrant och så hängivet, i flera dagar, att fröken till sist argt halvskrek ”Jag har aldrig varit med om att någon varit så långsam som du.” Hon tvingade mig att sätta in teckningen i min pärm trots att den inte var klar. Jag skämdes, men låtsades att allt var okej.

Det fanns en liten lövskog på skolområdet. På andra sidan cykelvägen fanns en större skog, dit vi inte fick gå och dit jag heller aldrig gick. I den lilla skogen fanns en stor sten och vid den brukade jag leka. När jag slipade små träpinnar mot stenen såg de snart ut som pennor och om man tog lite stenspån så kunde man nästan skriva med pinnarna. Jag försökte skriva på stenen. Vi var flera som lekte den leken, men jag lekte inte tillsammans med de andra. ”Vill du vara med?” frågade de en gång. ”Nej” svarade jag, trots att jag egentligen ville, men det förstod jag inte då. Jag trodde inte att jag ville det, trots att jag brukade leka med en av dem hemma. Elysabeth och hennes storasyster Carla brukade jag träffa hemma på gatan. Vi lekte mamma, pappa, barn i min lekstuga, men i skolan kände vi inte varandra. Jag kände ingen av dem som gick i min klass.

I den lilla skogen fanns en smal stig, som började och slutade vid bandyplanen i närheten av den röda skolbyggnaden. Jag brukade gå där på stigen, fram och tillbaka. ”Hon brukar gå sin lilla runda på rasterna och är nöjd med det” sa fröken till mamma på kvartssamtalet. Det var nog sant. Jag var nöjd med det, för jag ville ju inte leka med de andra barnen. Egentligen ville jag det, men det visste jag inte. Jag visste inte hur man gjorde. Eller så visste jag hur man gjorde men vågade inte. Jag vågade inte prata. Så jag var tyst och låtsades som att allt var okej.

När vi började första klass så skulle vi börja äta lunch i matsalen på skolan. Jag kunde bara äta med sked, för så åt jag alltid hemma. Att äta med kniv och gaffel lärde jag mig snart, men jag ville ändå inte äta i skolan. Det var samma sak varje dag; medan minuterna räknade ner, sista lektionen innan lunchrasten, började jag må mer och mer illa. Mina föräldrar tog mig till en läkare, men han hittade inget fel. Jag kräktes aldrig, förutom en gång när jag satt sist kvar i matsalen och som vanligt försökte tvinga mig själv att äta upp allt på tallriken. Då fick jag åka hem. En gång skulle vi få glass till efterrätt i skolan, en pinnglass med vaniljsmak. Men då var vi tvungna att äta upp maten och det kunde inte jag. Jag mådde som vanligt illa och lyckades inte äta upp det som låg på tallriken. Men en glass ville jag ha. Den argsinta andraläraren, storvuxen och alltid röd i ansiktet, var matvakt just den dagen. När de flesta av mina klasskompisar hade ätit upp sin mat och fått sin glass sa hon surt till mig ”Nej, du får ingen glass för du har inte ätit upp”. ”Men jag mår illa” svarade jag skamset till försvar. ”Det var ju en vecka sedan du var sjuk!” utbrast hon irriterat. ”Men om du mår illa så kan du ändå inte äta någon glass” avslutade hon.

Jag låtsades länge som att allt var okej och alla trodde på mig, trots att jag egentligen inte ville gå till skolan. Det mesta var nog också okej, för jag blev ofta lämnad i fred. Det är inte så roligt att reta någon som nästan aldrig pratar så jag blev sällan mobbad. Och jag fick ju egentligen vara med och leka, men jag sa att jag inte ville och sedan sa jag inte så mycket mer. Och jag tror att de slutade fråga. Men ord är lättare att tolka än tystnad och därför tolkades min tystnad som att allt var okej. Men det är inte okej att vara tyst om man egentligen inte vill vara tyst

Jag valde att vara ensam. Men om man ännu inte har lärt sig att äta med kniv och gaffel, då är man för liten för att välja själv. Då vet man inte alltid vad man vill. Jag ville inte gå till skolan. Men jag ville inte heller vara tyst. Men det förstod varken jag eller mina lärare. De trodde att allt var okej.

Annonser

3 thoughts on “Det som alla trodde var okej

  1. anndahs skriver:

    Fullständigt lysande text. Verkligt intressant!

  2. sandra skriver:

    Hej! Du skrev till mig ang. en intervju om OCD.
    Jag skulle gärna ställa upp om du fortfarande är intresserad.

Har du en liten tanke eller åsikt kanske?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: