Spelar det någon roll om man vinner ett spel men förlorar sitt liv? Vad hjälper det en människa?

Stegen som hörs i trappan är långsamma, men beslutsamma. De når marken i jämn takt, utan avbrott. Att dörren smäller igen, hårt och bestämt, maskerar fotstegens slag för en sekund. Men de kommer allt närmare. När fötternas ackompanjemang närmar sig hörs också släpandet, som ljudet av trummors jazzvispar. Nu släpar sig fötternas steg vidare på trappans avsats, bara några meter från lägenhetsdörren. Stegen är riktigt nära nu. Precis utanför. Hon håller andan och hjärtat trummar extra slag, hårt, i ojämn takt.

När fötternas ljud återigen ekar på trappstegen, längre och längre bort, är hon lättad och besviken. Fotstegen var inte ämnade för henne, de hade ett annat mål.

Hon sjunker ner på pinnstolen i köket, sveper med handen längs det smuliga köksbordet och drar bort det grånande hårstrået som fastnat i ena ögonvrån. Stirrar tomt framför sig. Prasslandet från det skyddade pappret irriterar henne medan ena strumpan fastnar i en tejpbit. Att det var tre veckor sedan hon målade klart stolen spelar inte så stor roll. Hon köpte second hand-fyndet för sju månader sedan och har glömt att hon tänkte leta efter matchande stolar veckan därpå. Men det spelar ingen roll. Hon behöver bara en stol. Ingenting spelar längre någon roll.

Hon spelar ingen roll, åtminstone inte sedan hon blev statsanställd för ett år sedan, som de så skämtsamt säger, de där som spelar boule och har ansökt om medlemskap i PRO. Hon slängde sin medlemsinbjudan i papperskorgen utan att ha öppnat kuvertet. För det spelar ingen roll, tänker hon.

Förut spelade hon alltid roller. Hon spelade taktiskt, fintade bort sina motståndare. Men hon misstog även sitt eget lags medspelare för fiender. Trodde att ingen människa stod på hennes sida. Hon spelade defensivt, trots att hon stod längst fram. Ville aldrig släppa någon nära inpå, trots att det var det som hon mest av allt önskade.

Andra människor skrämde henne. Det är inte så att hon inte känner någon. Hon har många bekanta. Till och med några vänner. Hon träffade dem ibland. Men hon var aldrig bra på att höra av sig. Inte de heller. Och nu hör de aldrig av varandra. Men det spelar ingen roll. Hon spelar inga roller längre.

Det var annorlunda förut. Då spelade hon åtminstone roll. Hon spelade en roll när hon stod där uppe på podiet. Framför universitetsstudenterna var hon trygg, paradoxalt skyddad. Som lärare var hon mer sig själv än oftast annars, just för att hon hade makten. Makten att skydda de delar av sig själv som hon ville skydda. Då visste hon att hon kunde dölja det som hon föraktade, som hon trodde att andra föraktade. Hon spelade roll. Hon spelade en roll. När hon spelade en roll var hon mest sig själv. Hon spelade sig själv.

Nu spelar hon ingen alls. Hon träffar ingen alls. Den nymålade stolen kommer snart vara utnött och sliten, för att hon sitter på den för ofta. Batteriet i den ständigt tickande köksklockan kommer snart vara urladdat, ta slut. Visarnas vanemässiga vandring längs urtavlan gör ingen skillnad, spelar heller ingen roll, ingen som helst roll. Nu är det inte längre någon skillnad på då och nu. Det var skillnad då, men nu är det som det är. Det bara är.

Men hon är inte bara; hon gör också. Löser korsord, läser böcker. Löser världsproblem. Men sina egna problem kan hon inte lösa. Det har hon sedan länge intalat sig själv.

Men hon kan lösa sysslolöshetens problem. Livet är egentligen ganska trevligt. Det är trevligt, oftast inte tråkigt. Men tomhet, idel tomhet. Så länge hon gör någonting så känns ingenting. Och det är också problemet. Ingenting. Ingen. Ingen gläds med henne när hon löst de där irriterat svåra korsorden. Hon har ingen att samtala om intressanta läsupplevelser med. Ingen diskuterar världssvälten med henne. Hennes liv har inga anknytningspunkter med någon annan. Hon spelar ingen roll.

Hon skäms över att hon ibland brukar lyssna när det kommer någon i trappan. Då känns det som att hon är en sådan där knäpp människa. En tokig ensling. Hon brukar gå fram till dörren, lägga örat emot och lyssna. Hon låtsas att den som går i trappan är på väg hem till henne. Men det är aldrig någon gäst som ringer på, för objudna gäster kommer inte. Och hon bjuder aldrig in någon. Grannarna som går förbi har hon aldrig pratat med. Hon tänker ofta att hon borde öppna dörren och säga ”Hej!”. Gör precis tvärtemot. Ser till att det är tomt i trapphuset när hon ska slänga soporna. Ser ut genom fönstret innan hon går ut på gården, för att se att kusten är klar, så att hon inte riskerar att möta någon där. Någon som ska bedöma om hon spelar sina roller tillräckligt bra. Men hon spelar ingen roll längre.

Hon suckar tungt och lutar sig resignerat mot den nymålade pinnstolens rygg. Drar handen över den smuliga bordsytan.

Det hörs återigen trappsteg i trapphuset. Pappret på golvet prasslar när hon reser sig från pinnstolen. Hennes steg går i takt med de hamrande stegen utanför. Allt närmare. Hon har tänkt på det länge, förberett sig. Valt ut några lagom klyschiga fraser. I hennes fantasi har det redan skett, hundratals gånger. Hon är egentligen inte alls beredd, men klockan i köket tickar fortfarande lika taktfast.

Hon öppnar dörren. Och det spelar roll.

Annonser

Har du en liten tanke eller åsikt kanske?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: