Att bära en skuld som tillhör någon annan

I ämnet Skapande svenska fick vi i uppgift att skriva en text på temat ”På gränsen”, som skulle handla om gränsen mellan barndom och vuxenliv.

Smultronställen kallas de ju. De där platserna man återvände till i sin barndoms oskuld, där det mesta var godhet och lycka. Detta år var inget undantag. Sommarens bästa vecka, åtråvärd sedan vinterns kalla längtan, hette Skaparveckan på Eksjö Camping, den vecka min familj var i centrum. Att pappa till vardags sydde så kallade specialväskor på en så kallad väskfabrik gav oss detta uppdrag, att hjälpa turister att hantverka ihop sitt eget skärp.

Det heter att man flätar skärp, när man för samman de små läderbitarna till en större helhet – tar en liten läderbit i handen, trycker ihop, för läderbiten genom hålet på en annan utstansad bit, vrider om och viker upp. Jag kunde hantverket utantill, brukade vant föra bitarna samman medan jag nonchalant verkade ha uppmärksamheten på något helt annat, på de många turisterna vars husvagn, husbil, tält eller kudde just denna vecka hade sin tillflyktsort och utgångspunkt där på campingen.

Femton kronor för barn och tjugo kronor för vuxna och då ingick läder, spänne och en hjälpande hand. Jag inte gav särskilt många hjälpande händer utan hade fullt upp med att varje dag med van hand skapa ett nytt skärp att stolt bära, högre upp i midjan än vad som blev modernt några år senare. Medan mamma – på svenska, oavsett vilket språk som den flätande gästen talade – förklarade hur man förde de små läderbitarna samman till ett långt, ormliknande skärp och pappa gick runt med håltagare och nithammare, njöt jag av nöjdheten att tillhöra eliten. För det var så det kändes, varje år den där efterlängtansvärda veckan i juli, när vår familj var i fokus, var de som hade koll, de som var ansvariga. Den enda smolken i stolthetsbägaren var när pappa kallade skärpet för livrem, spännet för sölja och söljan för truddelutt. Jag var inte tonåring, men redan skämdes jag. Men snart skulle jag skämmas mer än jag någonsin gjort. För något som jag själv hade gjort, eller inte gjort.

På de slitna uppfällbara borden stod urdiskade glasslådor innehållande de små åtråvärda bitarna som väntade på att bli en helhet, med ändbit och spänne. De tråkigt bruna och naturfärgade bitarna undvek jag helst. Men de lila och rosa läderbitarna var, med anledning av sin aldrig sinande popularitet, sedan länge fridlysta. De finaste bitarna fick jag lova att befria från varandra vid dagens slut, lägga tillbaka i lådorna med de rosa och lila bitarna. De bitar som fortfarande fanns kvar liksom på nåder.

Detta år hade vi nått ett steg upp, eller klivit ner en nivå; man kan se det på olika sätt. Att vi också var gårdsgäng den veckan gav oss fler uppgifter, mer ansvar. Att dessa uppgifter också hette toalettstädning och dammsugning spelade mindre roll. På eftermiddagarna putsade jag speglar med stolthet och visste att jag och min tre år yngre bror sedan kunde åtnjuta gårdsgängsprivilegiet att spela minigolf eller åka vattenrutschbana utan att betala. För oss kostade det varken tjugo eller femton kronor, inte ens en tia. De viktiga uppgifterna gav oss vissa privilegier. Men vi hade inte i uppgift att stjäla.

I takt med att vi fyllde de gummiaktiga behållarna med vatten, med hjälp av kranen som bara fick användas till dricksvatten, kände jag mig ännu mer och mer betydelsefull. Jag var en naturlig del av det sommartillfälliga kompisgänget som lekte vattenkrig. På det asfalterade området utanför det gemensamma campingköket, där mamma några timmar tidigare pratade svenska med tyskar och pappa ordlöst gjorde hål på skärpens ändbitar, lekte vi nu – vilt och med glädje – medan vi blev mer och mer blöta. Jag kanske inte stred i den blöta stridens mitt – men väl i periferin – och det räckte gott för mig.

I periferin kring läderskärpens skapelseprocess nästa dag blev jag återigen del i sommargängets lek. Vi skulle leka vattenkrig igen, men ballongerna var slut och gårdagens vattenballongssoldater behövde ny ammunition. En av soldaterna i armén var bortrest – permission skulle man skämtsamt kunna kalla det – men den blåvita husvagnen stod kvar på sin vanliga plats utanför den röda servicebyggnaden där barntoaletten fanns, den som inte hade något lås. Och inte heller husvagnen var låst. En av pojkarna sa att vi skulle stjäla vattenballonger. Jag sa ingenting och gjorde heller ingenting – vågade inte – när jag, tillsammans med de andra, stod där på grusvägen utanför medan de smög in i den folktomma husvagnen, som var tom också på vattenballonger. Men det låg en tia på köksbänken.

Jag fick svårt att svälja, andades korta andetag och såg mig oroligt omkring medan jag insåg vad de hade gjort, vad vi hade gjort. Vi hade stulit. Jag fick fläta skärp, spela minigolf och åka vattenrutschbana utan att betala varken femton kronor eller en tia, men nu hade jag stulit en. Jag hade stulit en tia.

Medan vi gick upp för den branta backen till den röda lilla stugan som kallades kiosk blev mina ben allt ostadigare. Med skakande hand tog jag emot den bit av en godis som en av pojkarna räckte mig. I kiosken köpte man godisbitarna en och en, valde noggrant ut dem. Med en silverfärgad tång lade kioskpersonalen omsorgsfullt de små bitarna i en liten röd- och grönprickig papperspåse. Tian räckte till några salta S. Just idag var S:et särskilt segt och särskilt salt; det var svårt att svälja. Och jag visste att jag inte hade något ess i rockärmen för att komma undan situationen som jag hade hamnat i, när jag hade stått där utanför husvagnen och sett på när de stal tian. Jag var alldeles för ärlig för att inte berätta om det hemska jag precis hade gjort. Och nu stod jag dessutom och åt upp stöldgodset – stöldgodiset. Jag hade blivit en tjuv.

Jag kände det i hela kroppen; jag hade stulit. Jag, som var flickan med lockigt hår och glasögon, som var duktig och snäll och tyst. Hon som ibland bröt sin egen tystnad med att säga något snällt som hon förväntade sig att andra förväntade sig att höra. De vuxna stavade mitt namn ”snäll”, de jämnåriga kallade mig ”töntig”. Jag visste att ingen kunde tro att jag skulle göra något så elakt och hemskt som att stjäla något som tillhörde någon annan. Mina föräldrar var inte strängare än andras, men jag visste: ”Du skall icke stjäla.” Det hade Gud sagt.

Ända tills nu hade jag lyckats dölja hemligheten väl. Om den väna, duktiga och timida flickans vassa tunga och hetsiga humör visste de inget om. Ingen skulle känna behovet av att kalla mig ”motvalls kärring” även om mina föräldrar ibland gjorde det. Ingen visste att jag älskade att reta min bror till utbrott. Att jag sällan lydde mina föräldrar, ofta vägrade hjälpa till. Att jag ofta smällde igen dörren till badrummet, så hårt att fogmassan i badrummet började lossna. Ingen visste att jag var som alla andra, kanske värre.

Men när det handlade om att synda med berått mod, med vett och vilja, då försökte jag vara en oförvitlig idealist. Jag visste ju att man inte fick stjäla. Det kallas överlagd synd, har jag lärt mig i efterhand. Själv visste jag ju att jag inte var den där snälla flickan, men nu skulle alla andra också få reda på det. Jag hade stulit. Jag hade stulit genom att stå tyst och orörlig utanför husvagnen. Jag kände tyngden av min passiva handling djupt ner i magen. Och jag visste att jag var tvungen att erkänna.

Stölden var en katastrof som hårt tryckte ner min axlar och suddade ut intrycken utifrån; allt annat förlorade betydelse. När jag gick nerför backen och bort mot raderna med gamla glassburkar och tysktalande turister tänkte jag inte på något annat. Jag var skyldig, skulle erkänna och dömas.

Men det hände inget särskilt. ”Det var bra att du berättade.” Kanske var mamma arg och ledsen, men det sa hon inte. Jag kände bara min egen sorg. Tårarna gjorde mitt ansikte allt blötare och jag mådde illa när vi gick runt till mina medbrottslingars familjer och berättade om det hemska som vi hade gjort. Vi samlade ihop några kronor var och gav tillbaka de tio kronorna och lite till.

Jag hade sonat för brottet som bestod i att stå tyst och inte våga säga ifrån. Men bilden av den snälla, väna flickan hade jag nog ändå inte lyckats krackelera. Jag erkände ju ett brott som ingen annars hade fått reda på. Ett brott jag inte ens var skyldig till.

Vi brukar tala om att barn är oskyldiga. ”Himmelriket tillhör barnen.” Men vi vet egentligen att barn inte är oskyldiga. Barn är elaka och själviska, men kanske är det när man inser detta som man tar ett stort steg mot att bli vuxen. Att erkänna sin skuld är ett tecken på mognad.

Peter LeMarc sjunger: ”Du bär en skuld som inte tillhör dig”. Det största steget mot att bli vuxen tar man kanske när man inser vilken skuld som är ens egen, när man lägger av sig den skuld som tillhör någon annan. När man inser att man bär på skulder som inte tillhör en själv. Men blir man någonsin helt vuxen?

Annonser

Har du en liten tanke eller åsikt kanske?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: