”Men det visste jag ju inte då, att jag skulle bli biodlare”

Vi fick i uppdrag att skriva ett personporträtt. I en liten by utanför Gränna träffade jag Magdalena Sandgren.

Hon har inte så många minnen från den där dagen när hon stod där på perrongen. Det är oklart varför, men troligtvis finns det ingen särskild anledning bakom. Hon hade nog åkt buss till Oslo och sedan tagit ett lokaltåg till Lilleström. Hon minns att hon hade ont i armarna efter att ha burit de tunga väskorna, men att de båda systrarna som kom och mötte henne inte insåg det och därför inte hjälpte henne att bära. Öm i armarna gick Magdalena Sandgren mot sitt nya liv.

–  Jag hade uppfattat det som att det var det som Gud hade kallat mig till.

Detta reportage skulle inte handla särskilt mycket om tro, men det gör det ändå. Eller så handlar det om livet, om hur omständigheter leder fram till omständigheter, som ibland kanske slutar i återvändsgränder. Eller så tar de bara en planerad omväg.

Hon kan inte peka på en bestämd händelse, utan menar att de val hon gjort i sitt liv ledde henne till detta val. Efter många år av aningar blev Magdalenas aningar ett beslut. För tio år sedan Magdalena gick i kloster.

–  Sedan barnsben har jag haft kontakt med kloster, haft goda erfarenheter av birgittasystrar i Vadstena, av jesuiter och dominikaner, så det är en livsstil som inte är så främmande för mig. Tanken hade funnits där länge, men utkristalliserades under de senare biblioteksåren i Dalarna.

Inför klostervistelsen hade hon gjort slut på sitt tidigare liv, sagt upp sin tjänst som bibliotekarie i Älvdalen, sålt allt hon inte behövde, sagt upp sin lägenhet. Så åkte hon till Norge för att börja ett nytt liv där. Men så blev det ju inte.

–  Jag tycker alltid att sådana omställningar är jobbiga och norska är inte så lätt. De klagade lite på att jag aldrig lärde mig norska. De tyckte det var snorkigt. Det var väl också ett tecken på att jag inte skulle vara där.

Hon bodde tillsammans med fyra sanktjosephsystrar från Norge och Tyskland, i ett ”vanligt, tråkigt, skittråkigt hus”. Men tiden där var berikande, som hon kallar det. Sanktjosephsordern är en order där man arbetar ute i samhället, men bor tillsammans i en kommunitet, ber vid fasta tider och delar på hushållssysslorna.

Efter ett par år i Norge skulle Magdalena göra sitt så kallade novitiatsår, genom att gå en tvåårig utbildning, för att bli en del av ordensgemenskapen på riktigt. Eftersom hon kunde lite italienska och hade tillbringat en kortare period där redan som tonåring skickades hon till Sankt Josephsystrarnas italienska provins i Rom. Där skulle hon prövas. Det skulle avgöras om det verkligen var en kallelse som hon hade, eller om det bara var en dröm. Det var här livets väg plötsligt tog en skarp sväng, kanske en u-sväng. När Magdalenas novitiatsledare kom fram till att hennes upplevda kallelse inte var en riktig kallelse kom hon i en personlig kris.

–  Ingenting fungerade. Det är ungefär som när man skiljer sig från en man som man haft i flera år; allt bara krackelerar. Det tog tid innan jag riktigt accepterade det, men Margerita, min novitiatsledare i Rom, gjorde det så ”smidigt” så att det inte fanns någon återvändo. Det var stört ner i helvetet, ingen kom för att trösta; det hjälpte mig att gå vidare.

–  Sen gjorde jag också den erfarenheten att jag inte förstår mig på italienare; vi talar inte samma språk, utan tänker så olika. Det som jag blev beskylld för känner jag inte igen.

Trots att hon fick komma tillbaka till Norge för en ny chans till prövning tog det definitivt slut i augusti 2005. De kom till samma slutsats i Norge som i Rom. Magdalena hade inte någon kallelse att bli nunna.

–  De månaderna var inte roliga.

Jo, hon har funderat över varför hon inte blev antagen som syster, men utan att hitta något bra svar, även om hon tror att en del kan ”prata sig till” en kallelse.

–  Det gäller ju att övertyga sin omgivning, men sedan ska man ju leva med det resten av livet, som ett äktenskap. Jag var väl väldigt ärlig, tänkte att det handlade om att vara så ärlig som möjligt.

Det kunde ha gått vägen. En av systrarna i den norska kommuniteten trodde på henne, såg att Magdalena alltid framhävde sina dåliga sidor, och höll därför ett förmaningstal innan hon gick in till rådet i Rom första gången. ”Du får inte säga allt negativt; säg det som är positivt”, var uppmaningen. Den gången hjälpte det, men nästa gång var hon ärligare och ”då gick det som det gick”, men hon säger att hon är glad över att hon inte är kvar i klostret.

När jag senare ber Magdalena beskriva sig själv med tre ord, väljer hon ”ärlig, temperamentsfull och trofast”. Tre positivt laddade ord, förutom möjligtvis det temperamentsfulla.

–  Jag får dagliga utbrott över saker som händer, över bilister. I Italien sa de att jag var som en italienare när jag kör bil.

Det finns ett begrepp som beskriver dem som inte får gå vidare i kloster, men som ändå inte kan släppa det livet. ”Kvasinunnor” kallas de. Men det har Magdalena inte blivit, säger hon.

–  En präst, som jag pratade med i Norge, tyckte det var skönt att jag släppte det. Jag är inte arg på systrarna – det var jag innan – men det är jag inte längre.

Har du varit arg på Gud?

–  Nej, faktiskt inte, det kan jag inte påstå. Det kanske jag borde vara, men nej.

Svaret kommer direkt, låter ärligt och känns självklart, även om ett annat svar kanske hade varit mer väntat.

På uppväxtgården, där hon numera återigen bor tillsammans med sina föräldrar – i en egen lite stuga på gården – hänger ett glasskåp på en av stugornas ytterväggar. Där står några vaser med blommor kring en Mariafigur. Magdalena är döpt i Svenska kyrkan och var medlem där till hon var 17-18 år, då hon konverterade till Katolska Kyrkan. Mamman konverterade några år tidigare.

–  Det påverkade säkert, men det berodde inte på det. När jag var 16 bodde jag med systrar i Rom under en period. Jag kom i kontakt med en syster där som kunde introducera tron för en 16-åring på ett bra sätt; det påverkade mitt val. För jag hade inte den tanken, att jag absolut skulle bli katolik; det var inte det viktigaste i tillvaron, inte nu heller, men nu är jag det.

Har du alltid trott på Gud?

–  Nja, jag funderade väl och grubblade, men visste nog inte riktigt vad jag trodde. Det var ju en central del av livet, men sen om man tror eller inte, det vet jag inte än idag.

På vilket sätt?

–  Jag vet inte hur andra har det men om det finns en fråga som är som en röd tråd… Det finns ingen tid när det inte finns en religion, ett gudssökande. Annars skulle man ju parkera sig där och tänka att ”Jag gör som jag vill”, men det kanske man gör man ändå, det vet man ju inte. Det är ju inget som är automatiskt.

Hon sitter med ena benet över det andra, i en vinröd kontorsstol, i sin lilla stuga i en liten by någon mil utanför Gränna, drar då och då handen genom det kortklippta håret, fingrar ibland med något på skrivbordet. I andra änden av rummet står hennes säng, där en brunvit drever tyst ligger hoprullad, sovande, tröttare än vanligt. ”Kanske går det mot slutet nu.” De gula väggarna är täckta med en senapsgul medaljongtapet; den är gammal, men var nästan modern igen för några år sedan. Det är som om tiden har stannat i rummet, inte självklart vilken tid man befinner sig i. Men någon bor här, det är tydligt. Det ligger högar med böcker och papper på flera av ytorna som annars nog skulle ha varit tomma.

När hon kom tillbaka till uppväxtgården efter tiden i klostret började Magdalena att söka sig till biblioteksyrket igen, men fick inga jobb.

–  De har tack och lov gått till någon annan. Är väldigt glad att de som intervjuade mig i Piteå inte anställde mig. Höör hade varit bättre, utbrister hon skämtsamt.

Det lättsamma och självklara i Magdalenas sätt att prata skulle kunna tolkas som ett slags försvar, ett medel med målet att slippa tänka över det som blev och inte blev. Men det är nog det motsatta.

När Magdalena, under sista tiden i Rom, läste i en tidskrift om spiritualitet, hittade hon en artikel om Frans av Sales, biskop i Genéve på 1600-talet, vars spiritualitet hade påverkat sanktjosephsystrarna. Hon blev fascinerad av honom och försökte få tag på en av böckerna han skrivit, ”Introducion á la vie dèvote”. Systrarna i Norge hade inte boken, men ett mail till mamman fick den bokstavliga följden av ett brev på posten.

–  Det var den boken och jag blev helt förälskad. Den hade mamma köpt tidigare. Jag började översätta den till nusvenska och skrev till Per Beskow och frågade om det fanns någon vits att översätta den. Han skrev ett översvallande brev om att han redan hade pratat med Per Åkerlund på Artos bokförlag och att han hade lovat att ge ut boken. Stackars Åkerlund, han fick vänta i sex år, säger hon med en synlig aning av exaltation medan hon går fram till en av bokhyllorna och plockar fram den vita boken prydd med teckningar av bin.

–  Det lustiga är att Frans har många liknelser om bigården, tillägger hon.

Det lustiga i sammanhanget skulle kunna vara att Magdalena då inte arbetade som biodlare. Numera driver hon flera bisamhällen, vid sidan av uppdrag som korrekturläsare och översättare. På tomten utanför 1800-talsgården står sju turkos, gula och röda lådor med Drottning Blanka, Margrete, Victoria, Gertrud, Desirée, Ulvhild och Omma som regenter. En bit längre bort i byn, i närheten av kyrkan och det gamla nedbrunna ålderdomshemmet, har hon ytterligare två bisamhällen där Drottning Beatrix och Drottning Isabella styr. För att få lugna bisamhällen köper Magdalena ibland drottningar från Visingsö, men det kan bli precis lika bra om bina väljer sin egen drottning. Och förhoppningsvis blir det honung.

På väggen i Magdalenas rum hänger en tavla, föreställande en amorbåge bestående av bin, som också den ironiskt nog föregick biodlarintresset.

–  När jag bodde i Älvdalen brukade vi tvingas gå på dötråkiga biblioteksmöten i Falun. Men en gång hade mamma skickat vernissagekort någon dag innan, om en vernissage just samma dag som det dötråkiga mötet. Då köpte jag den tavlan och ramade in den. Inte visste jag då att jag skulle bli biodlare. Allt har sina, ja, jag vet inte vad…

Och så var det korrekturläsningen.

–  När jag kom tillbaka hit så var det någon som sa att man kunde få läsa korrektur. Så jag skrev till en massa förlag och fick napp hos ett förlag som anlitade mig i två års tid. Det är också lustigt, för under hela den tiden så hade jag en skuld till systrarna. När jag hade betalt av skulden så ville förlaget inte ha mig längre.

Finns det en tanke med det som händer? Magdalenas liv kan både ge tvivel och tro som svar, om det nu är svar som krävs. Kanske är det den viktigaste frågan att ställa, om det verkligen krävs svar.

–  Alltså, Gud är ju med i allt, på något vänster. Alla gör ju val och jag uppfattade det verkligen som att det var Guds tanke att jag skulle gå i kloster.

Magdalena har funderat på om det finns två sätt att ha en kallelse.

–  Man kan se det som en kallelse i hela livet – att vara Magdalena Sandgren – och det är inte uppfyllt förrän man ligger död. Men om man tänker att man skulle vara gift med August Petter (”det är så jag brukar kalla honom”), men han vandrar förbi utan att man upptäcker honom, och istället går i kloster, och han då går och gifter sig med en böna, fixar Gud det då? Ingick det i min kallelse att jag skulle vara i Norge? Kanske skulle jag fortfarande vara i Norge, men systrarna förstod inte det, och så är detta istället ett trevligt alternativ.

Någon större bitterhet anas inte. Hon tänker inte försöka gå in i något annat kloster. Det enda som hon möjligtvis ångrar är att hon utbildade sig till bibliotekarie.

–  Det var ett av mina dåliga beslut i tillvaron; det andra var ganska följdriktigt. Jag hade väl kunnat vara josephsyster och biodlare. Det hade väl varit en utmärkt kombination, men det visste jag ju inte då, att jag skulle bli biodlare.

Annonser

Har du en liten tanke eller åsikt kanske?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: