Att inse skillnaden

För att fortsätta på temat med ålder, men också om att vara människa. Jag råkar ju bli en lite äldre människa väldigt snart, även om jag, egentligen, blir en sekund äldre varje sekund – vilket kan vara skönt att påminna sig själv om. Men snart beskrivs jag av siffror som inte brukar kallas ungdom.

Jo, jag har väl lite komplex för det där med ålder, kanske inte mer än andra, men dock. På ett sätt vill jag vara vuxen och känner mig som vuxen. På ett sätt vill jag fortsätta vara barn och samtidigt fortsätta vara ungdom. Men jag känner mig ibland också ganska gammal, på flera sätt.

Egentligen handlar kanske detta mer om livet i allmänhet. Men kanske är det också det som vuxenhet (finns det ordet?) handlar om. För några veckor sedan pratade några av mina ”arbetskamrater” (jag har ju egentligen ”bara” praktik) om det här med att vara vuxen. En kvinna, som nog är i 40-årsåldern eller nära, ville inte känna sig vuxen, trots att hon hade barn, för hon verkade se det som synonymt med att bli tråkig och leva efter konventioner. En annan kvinna, ett par år äldre än mig, utan barn, sa att hon kände sig vuxen. Hon kände sig vuxen för att hon hade lärt sig att ta hand om sig själv, att göra det hon mår bra av.
Man kan se det där med att vara vuxen på olika sätt.

Det fick mig att fundera. Och det jag tänker skriva nu skulle säkert kunna passa i någon av alla dessa självhjälpsböcker och livscoachsföredrag. Jag har läst det många gånger. Men kanske börjar jag börja fatta vad det verkligen handlar om, om det nu är så som jag tror.
Att bli vuxen handlar om balans och om sanning.

Inget nytt, men jag skriver det ändå: När en människa är riktigt liten vet hon inte om att hon är en egen individ; hon är som i symbios med sin mamma – de är som ett. Efter hand lär barnet sig att hen är en egen individ och att hen är beroende av sin mamma, sin pappa och/eller andra vuxna som förhoppningsvis finns i hennes närhet. Förhoppningvis och troligtvis känner barnet tillit till andra vuxna.

Efter hand som livet blir till fler år att se tillbaka på så upptäcker vi att alla människor inte vill oss gott, inte alltid. Vi blir svikna och besvikna, i olika hög grad, och det påverkar oss, i olika hög grad.

Till slut kan man komma till slutsatsen att: Jag kan inte lita på någon annan människa! Ibland, när jag känner mig riktigt bitter kan jag tänka (och ibland också skriva, på Twitter exempelvis): ”Livet går ut på att lära sig att man inte kan lita på någon!”

På ett sätt kanske det är sant. Vi kan aldrig vara helt säkra på att en människa inte sviker oss. (Och vi kanske inte heller kan vara helt säkra på att Gud inte gör det – vem vet säkert hur Gud är eller ens om Han finns.) Det kanske är en korrekt bild av verkligheten, men den är svart och ungdomlig, precis som att livet som tonåring, men även äldre ungdom, lätt kan vara svartvitt, nyanserat endast i form av väldigt kontrastrika nyanser.

Sinnesrobönen är känd och älskad, och lyder: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Jag tror att bli vuxen kan sammanfattas i: ”att inse skillnaden”. Eller snarare, att lära sig att leva ett konstruktivt liv som håller i längden, handlar om att inse skillnaden, att hitta balansen.

När man har upptäckt att misstron mot andra människor – och också mot en själv – till slut bara leder till destruktiv bitterhet, så måste man hitta ett sett att förhålla sig till människors benägenhet att svika och till sin egen bristfällighet.

Jag börjar inse att jag måste börja inse skillnaden. Inse när det är läge att skydda mig själv från andra människor, att inte ta någon skit, att stå upp för min egen rätt, att inte ge utan chans att få något. Men också inse när det är läge att svälja sin egen stolthet, att våga hjälpa när man inte vet om personen i fråga skulle göra detsamma, att våga ta initiativ med risk att bli ratad.
Jag hatar att skriva fina ”självklarheter” som hör hemma i självhjälpsböcker av värsta sort (det finns också bra), men jag tror verkligen att det handlar om att våga lita på. Att våga lita på andra människor eftersom man vågar lita på sig själv. Jag kan aldrig veta om andra människor kommer svika mig, om jag bara är en bricka som snart kommer ratas i ett spel som inte handlar om mig, men jag kan försöka våga lita på att jag kommer att fortsätta vara intakt oavsett. Kanske kommer jag bli bruten och nedtryckt, men jag kommer inte att bli berövad någonting, för jag kommer att finnas kvar och det kommer att finnas människor kvar som det är värt att lita på.

Det är att vara vuxen, tror jag.

Men, det handlar INTE om att alltid veta skillnaden mellan att bli utnyttjad och inte, mellan att bli sviken och inte, mellan att bli trampad på och inte. Det handlar om att bli bättre på att inse när det är värt att riskera att bli sårad och när priset är för högt. Att inse den skillnaden gör stor skillnad. Att inse att man aldrig kan veta säkert vad människor har för syfte, men att inse att det är värt att våga lita på, men ibland också att välja att inte lita på.

Och, ja, jag tror att Gud finns i detta. Jag är skapad av Gud och har ett värde oavsett. Jag kanske inte förtjänar saker och ting, men eftersom jag är värdefull så är jag VÄRD det. Men ovanstående gäller nog oavsett om Gud finns eller inte. Min strävan efter att lära mig att inse skillnaden kan inte vara beroende av Guds eventuella existens (även om jag tror att Han existerar).

Och oavsett om mannen som sa ”Sanningen ska göra er fria” är Gud eller inte, så tror jag att det är sant. Att vara vuxen handlar också om sanning. Men för att ge sanningen spelutrymme behöver man ibland ta ner skölden och sänka garden. Att våga säga det som är, trots risken att bli spetsad rakt i hjärtat, det kan gå, om man vet att man är odödlig. Ja, kanske inte fysiskt – men jag som person är odödlig så länge som jag andas och blodet pumpar, tror jag. Det går att dra ut dolken igen. Den slitna liknelsen om ärr: ärren kommer finnas, men såret kan läka, och ärr visar på livserfarenhet. Ärr är ju coolt, eller hur var det? Nja, inte vet jag, men i denna liknelse är det coolt. Det finns en frid och en frihet i att veta att man har dragit ut flera svärd, men att man ändå ibland vågar sänka garden, titta fram bakom skölden, och att veta när det är läge att skydda sig. Att inse skillnaden. Att våga riskera att få dra ut ännu ett svärd. Och veta att man kommer överleva. Sårad i strid men vid liv.

Att ducka för vissa svärd, men att oftast gå rakryggad.

Ett litet barn är sårbart, för det vågar ofta lita på alla vuxna. Det är därför vi lär barnen om de farliga ”fula gubbarna”. Men tonåringars misstro och äldre tanters bitterhet är också farlig.

Om det nu är så fruktansvärt bra att vara vuxen, ska man då överge sin inre tonåring och inre pensionär?
Nej, för det handlar ju om att inse skillnaden. Att vara vuxen handlar om att ta hand om sig själv. Det handlar om att gå och lägga sig i tid, att äta nyttigt och att betala räkningar. Men det handlar också om att dygna när man känner för det, att äta pizza till frukost och att trycka i sig så mycket godis man känner för, tills man mår illa. Det handlar också om att titta på pensionärsprogram på TV och att lösa melodikrysset om man tycker det är kul. Att göra det som är bra för en, som man mår bra av och som gör en glad. Och att inse skillnaden.

Jag inser också att skillnaden mellan att vara 25 och 26 är en sekund.

(Och egentligen ännu mindre.)

Om varför jag är som jag är. Ett inlägg om ålder och annat.

Jag skriver ofta väldigt personliga blogginlägg. Kanske går jag ibland för långt, mot det privata. Detta är en sådan text. Detta är också en sådan text där det verkar som att jag tycker att det är väldigt synd om mig. Och det tycker jag också (lika bra att vara ärlig). Men det är nog inte mer synd om mig än många andra.
Men jag har kommit till en punkt där jag känner att jag måste göra upp med vissa saker och att skriva detta är ett sätt för mig att göra det. Ett sätt att gå vidare. Och ett sätt för mig att förklara varför jag är den jag är.

Denna text handlar om ålder. Den handlar om att man ibland säger: ”Man är inte äldre än vad man gör sig.” eller ”Man är så gammal som man känner sig.”

Problemet (?) är att jag ibland känner mig så gammal. Och ibland så ung. Och som att åldern som jag egentligen besitter är ett enda stort svart (valfritt kraftuttryck) hål. Jag är 25, men känner mig som 15 och som 75.

Jag tycker att det är ganska kul att skämta om att jag samlar pensionärspoäng när jag tittar på Fråga Doktorn och Antikrundan, när jag går på möten i kyrkan där jag sänker medelåldern rejält, när jag lyssnar på Bröderna Samuelson på kassettband…

Och ibland beter jag mig som att jag ännu inte är myndig. När jag är tonårssur på mina föräldrar och vägrar hjälpa till hemma, när jag och min bror skojbråkar med varandra och med våra föräldrar, när jag glömmer att äta mat och samlar disk på hög…

Jag gillar båda de sidorna hos mig själv och vill inte alls vara utan dem. Men väldigt ofta vill jag bara känna mig som vilken 25-åring som helst, som den 25-åring som jag är. Och som jag innerst inne känner mig.

Jag vill vara som alla andra. Jag tror att vi alla vill känna att vi passar in. Jag vill känna att jag passar in. Det är ett av mina komplex: rädslan för att framstå som udda.

En av de komplimanger som jag värdesätter mest var när en kompis sa ”Hanna är som alla andra”. Jag tror att jag övertolkade de orden, men för mig så kändes det så bra. För jag vill känna mig normal.

Jag börjar inse att jag är mer normal än vad jag tror, och än vad jag tror att andra tror. Jag har inte ens någon av de bokstavsdiagnoser som jag – och säkert många andra – ibland tror att jag har (men jag menar inte att se ner på dem som har det!).

Ofta får jag känslan av att andra tycker att jag är osjälvständig, att jag är för beroende av mina föräldrar, att jag får för mycket hjälp av dem. Jag anses inte bete mig normalt för min ålder (tror jag att andra tänker – men det är inte så ofta någon säger det – så jag kan ju ha fel). Jag förstår att man tänker så – och det är inte helt obefogat – men samtidigt gör det mig ledsen, för jag känner mig så mycket mer självständig än vad många nog tror.

Så, här kommer en förklaring till varför jag är som jag är:
Jag har missat mycket. (Jag måste få skriva det igen.) JAG HAR MISSAT MYCKET. Och det är en stor sorg, som jag blir allt mer medveten om. Och det har påverkat mig på många sätt. Och det har gjort mig väldigt bitter (vilket kanske inte alltid är så klädsamt).

När jag var 9-14 år, då var mitt liv som mest normalt. Jag hade flera vänner som jag umgicks med ofta. Men åren 0-8 år och 15-25 år missade jag mycket. Jag har inte varit helt utan vänner, men jag har varit väldigt, väldigt mycket ensam under de åren. Jag är väldigt van vid att vara ensam (men jag har inte vant mig).

(Men, jag vet att min ensamhet beror på att jag lider av en extrem blyghet och social fobi. Jag inbillar mig inte att jag alltid råkar hamna i sammanhang med fruktansvärt elaka människor, som jämt fryser ut mig. Mycket av problemen beror på mig – inte allt, men mycket. Men jag försöker att inte känna skuld, för det är ändå inte mitt fel. Men det är – men bara delvis – mitt ansvar.)

Rent ytligt – men inte oviktigt – gör det att jag inte alltid har koll på filmer, artister, skådespelare osv. Många tror nog att min okunskap i sånt beror på att jag är kristen eller att jag är ointresserad. Men jag tror att det främst beror på att jag har råkat missa det, för titta på film gör man med sina kompisar osv. Jag har missat mycket sånt.

Djupare sett gör det att jag bär på en känsla av att jag inte duger, att jag är en person som bara duger som umgänge när ingen annan finns tillgänglig och när jag råkar vara i närheten. Jag är vanligtvis bra på att stänga inne och blockera mina känslor, men när jag känner mig riktigt ensam och ”dissad”, då kan jag vara nära att börja gråta mitt i en folkmassa. Och det är också då som jag känner mig som mest ensam.

Det hjälper inte att jag vet att jag övertolkar. Så fort jag tror att jag bara är någon som man låtsas vara vän med, som är bra att ha när ingen annan finns tillgänglig, men som annars inte betyder något, som inte är värt att anstränga sig för. Då är det som en vägg av luft (ni vet, som när man går in i vissa köpcentrum med automatiska dörrar, typ) slår emot mig och som att mina muskler plötsligt slutar att fungera. Så, jag har många issues när det kommer till vänskap, för jag övertolkar så ofta till min nackdel.

Och så var det det där med ålder och självständighet. (Förutom att jag faktiskt kan laga mat, diska och har körkort 😉 ) Detta blir ett lite märkligt ”försvarstal”, men det får det bli: När jag är hemma hos mina föräldrar, då gör jag mig väldigt beroende av dem, följer med dem när de åker till ställen, ber dem om hjälp med sådant jag kan göra själv, osv. Men när jag inte är hemma hos mina föräldrar, så klarar jag mig själv (haha, förvånande va? 😉 ).
Jag har åkt och gått till många platser ensam. Jag har gått på många gudstjänster ensam, till kyrkor där jag inte känner någon. Jag har varit på kristna musikfestivaler ensam. Jag shoppar ofta ensam. Jag går och fikar ensam. Ett tag brukar jag åka till IKEA för att se lite folk. Under första året i gymnasiet var jag alltid ensam, brukade sitta på biblioteket och läsa, åkte ofta hem och åt på lunchen för att slippa äta ensam i matsalen, osv… Jag klarar mig bra ensam, tills jag tänker på att jag är ensam och försöker tolka min ensamhet. Då känner jag mig övergiven. Jag har också genomlidit många dagar av ångest, i min ensamhet, och många många timmar av grubblerier, försök att lösa mina världsproblem. Om inte det gör en människa vuxen, så vet jag inte… Så, ja, jag känner mig vuxen och har i vissa avseenden varit vuxen länge. Ibland känner jag mig så gammal och trött.

Men egentligen är jag nog mest bara som vilken 25-åring som helst. Jag känner mig som en 25-åring, tänker som en 25-åring, beter mig som en 25-åring. Egentligen. Jag är egentligen ganska normal, men jag har inte riktigt insett det helt och hållet än. Och jag tror att det är fler än jag som behöver inse det.

Detta är ett av de märkligaste blogginlägg jag skrivit, men det var nog nödvändigt.
För detta var en förklaring på varför jag är som jag är.

När det som inte spelar roll betyder allt

Uppgift i Skapande svenska: Bildspråk:

Du förde mig från mörker till ljus, men jag är inte längre bländad. Dimman döljer alla väderlekar och jag är så nära de andra, men det spelar ingen roll. Jag är så nära dem som jag kan vara, men vi vidrör inte varandra och vi ser inte. Om jag sträcker ut handen så kanske vi känner närvaron, men jag vågar inte famla utan slut, så jag står och väntar på att någon ska omfamna mig. Men jag trycker mina armar hårt mot min kropp.

Jag hör en kedja av röster men jag är en länk som inte är sluten. Ska det vara så här till slutet så kanske jag är förlorad. Du säger att vi är vi är Din kropp, olika delar i samma. Men jag är inte delaktig, inte en del av det sammanhang som jag tillhör. Vi är på väg åt samma håll, på Vägen, men vi tillhör inte samma resesällskap.

Jag vandrar ensam, utan spår. Utan avtryck är den nödvändiga vandringen som om meningslös. När jag inte är i närheten så är jag inte och ingen ropar på mig. Men jag ropar utan ord. Ni lyssnar utan öron. Men jag ser er och ni ser mig. Men var är den som visar vägen? Jag hör, men ögonen söker fortfarande efter råd.

Konturerna formar en märklig välbekant gestalt som rör sig i riktning. Vi kanske närmar oss varandra, men jag blir ett fjäderfä för att undvika krocken som kan vara förgörande. Jag flyger inte, för jag har redan störtat, och när jag ser mig vilset omkring så är Du redan borta? Du som aldrig är långt borta från någon av oss.

Men jag är ju inte en del av oss. De säger att Du är nära dem. Men jag är inte nära dem och inte nära Dig. Men jag trodde att jag kände Dig. Hade jag fel? Frågans svar är inte bättre än frågan, så jag lämnar blank rad.

Det är en tom, blank rad i bänken där jag sitter. Raderna framför och bakom är fulla, men de sitter glest. Min plats på deras rad är min, men jag får ingen plats, får inte plats, tar ingen plats. Min glädje är gles, men inte min ensamhet.

Du och jag möttes för längesedan, var jag ens född då? Nu är jag nästan död, är Du det också? Du som dog och stod upp, men som inte reser mig upp. Jag som älskade Bokens rader från slam och dy till den fasta marken. Jag är fortfarande kvar i fördärvets grop och jag har väntat länge nu. Jag som trodde att Du redan hade dragit upp mig.

Jag blev knuffad tillbaka. Och det var kanske inte Du som gjorde det. Jag som inte ens vet om Du finns. Jag finns inte för dem och det gör Din existens till en fråga med flera skiljetecken. Och det skiljer oss isär. Hur kan jag tro på Dig när ingen tror på mig? Finns jag?

Det fanns en text som stod som vitt på svart och jag skrev det i mitt skrivhäfte. Jag tror att mitt namn står i Din bok om livet, som vi sjöng. Men nu ligger en ny sång i min mun som ingen hör. Jo, men som inte blir hörd.

Den fria viljan och jag har gjort ett val. Jag har legat på soffan för att välja klagovisan. Men jag får nog lov att sjunga en annan sång nu.

Jag sjunger bäst i kör.

Det som alla trodde var okej

Ännu en text i ämnet Skapande svenska. Uppgiften kallas ”Privat, personligt, publikt”.
Så här minns jag mina första år i skolan:

Aldrig har jag känt mig så nära Gud som då, varken förr eller senare, förutom i tonåren, när det mesta var svartvitt och känslosvallande överlåtet. Varje morgon bad jag Gud om samma sak: ”Hjälp mig! Ta mig härifrån! Låt mig slippa gå dit.” Jag kanske minns fel. Kanske förskönar jag den annars inte så sköna bilden, men jag minns att jag brukade prata med Gud när jag gick den där sista biten, när jag långsamt och tvekande gick mot det röda huset. Ibland på kvällarna brukade jag fantisera om att jag kunde flyga. Då brukade jag sväva, högt över den där byggnaden som jag inte ville gå in i. Jag var sex år och ville inte gå till skolan. Men jag låtsades som att allt var okej.

Jag hade aldrig gått på dagis. Vi besökte öppna förskolan ibland, jag, mamma och min tre år yngre bror. Honom försökte jag styra över, få honom att leka med mig på mina villkor, trots att han var för liten. Det var för stor åldersskillnad, då. Ganska ofta lekte jag med en granne eller med någon annan i samma ålder. Men jag gick aldrig på dagis. Kanske har det betydelse. Kanske har det ingenting med saken att göra. Det kanske bara är något som jag skyller på för att få en konkret förklaring till något som egentligen är väldigt komplext. Jag vet bara att mamma valde att stanna hemma från jobbet för vår skull, för att vi skulle ha det bra, och det hade vi. Hon ville inte att vi skulle tvingas gå upp tidigt på morgonen för att stressa iväg till dagis, har hon senare sagt. Men jag önskar att hon hade gjort ett annat val. Jag önskar att jag hade gått på dagis, för när jag började skolan så valde jag att inte leka med andra barn. Jag valde ofta att inte prata. Jag valde att vara ensam. När vi hade fri lek valde jag ofta att sitta vid de små vävstolarna och väva dockmattor, medan de flesta andra lekte brandman, prinsessa och polis i kuddrummet. En gång besökte vi polisen och fick sedan i uppgift av våra fröknar att rita en teckning på det vi hade sett. Min teckning satt jag så länge och ritade så noggrant och så hängivet, i flera dagar, att fröken till sist argt halvskrek ”Jag har aldrig varit med om att någon varit så långsam som du.” Hon tvingade mig att sätta in teckningen i min pärm trots att den inte var klar. Jag skämdes, men låtsades att allt var okej.

Det fanns en liten lövskog på skolområdet. På andra sidan cykelvägen fanns en större skog, dit vi inte fick gå och dit jag heller aldrig gick. I den lilla skogen fanns en stor sten och vid den brukade jag leka. När jag slipade små träpinnar mot stenen såg de snart ut som pennor och om man tog lite stenspån så kunde man nästan skriva med pinnarna. Jag försökte skriva på stenen. Vi var flera som lekte den leken, men jag lekte inte tillsammans med de andra. ”Vill du vara med?” frågade de en gång. ”Nej” svarade jag, trots att jag egentligen ville, men det förstod jag inte då. Jag trodde inte att jag ville det, trots att jag brukade leka med en av dem hemma. Elysabeth och hennes storasyster Carla brukade jag träffa hemma på gatan. Vi lekte mamma, pappa, barn i min lekstuga, men i skolan kände vi inte varandra. Jag kände ingen av dem som gick i min klass.

I den lilla skogen fanns en smal stig, som började och slutade vid bandyplanen i närheten av den röda skolbyggnaden. Jag brukade gå där på stigen, fram och tillbaka. ”Hon brukar gå sin lilla runda på rasterna och är nöjd med det” sa fröken till mamma på kvartssamtalet. Det var nog sant. Jag var nöjd med det, för jag ville ju inte leka med de andra barnen. Egentligen ville jag det, men det visste jag inte. Jag visste inte hur man gjorde. Eller så visste jag hur man gjorde men vågade inte. Jag vågade inte prata. Så jag var tyst och låtsades som att allt var okej.

När vi började första klass så skulle vi börja äta lunch i matsalen på skolan. Jag kunde bara äta med sked, för så åt jag alltid hemma. Att äta med kniv och gaffel lärde jag mig snart, men jag ville ändå inte äta i skolan. Det var samma sak varje dag; medan minuterna räknade ner, sista lektionen innan lunchrasten, började jag må mer och mer illa. Mina föräldrar tog mig till en läkare, men han hittade inget fel. Jag kräktes aldrig, förutom en gång när jag satt sist kvar i matsalen och som vanligt försökte tvinga mig själv att äta upp allt på tallriken. Då fick jag åka hem. En gång skulle vi få glass till efterrätt i skolan, en pinnglass med vaniljsmak. Men då var vi tvungna att äta upp maten och det kunde inte jag. Jag mådde som vanligt illa och lyckades inte äta upp det som låg på tallriken. Men en glass ville jag ha. Den argsinta andraläraren, storvuxen och alltid röd i ansiktet, var matvakt just den dagen. När de flesta av mina klasskompisar hade ätit upp sin mat och fått sin glass sa hon surt till mig ”Nej, du får ingen glass för du har inte ätit upp”. ”Men jag mår illa” svarade jag skamset till försvar. ”Det var ju en vecka sedan du var sjuk!” utbrast hon irriterat. ”Men om du mår illa så kan du ändå inte äta någon glass” avslutade hon.

Jag låtsades länge som att allt var okej och alla trodde på mig, trots att jag egentligen inte ville gå till skolan. Det mesta var nog också okej, för jag blev ofta lämnad i fred. Det är inte så roligt att reta någon som nästan aldrig pratar så jag blev sällan mobbad. Och jag fick ju egentligen vara med och leka, men jag sa att jag inte ville och sedan sa jag inte så mycket mer. Och jag tror att de slutade fråga. Men ord är lättare att tolka än tystnad och därför tolkades min tystnad som att allt var okej. Men det är inte okej att vara tyst om man egentligen inte vill vara tyst

Jag valde att vara ensam. Men om man ännu inte har lärt sig att äta med kniv och gaffel, då är man för liten för att välja själv. Då vet man inte alltid vad man vill. Jag ville inte gå till skolan. Men jag ville inte heller vara tyst. Men det förstod varken jag eller mina lärare. De trodde att allt var okej.

Spelar det någon roll om man vinner ett spel men förlorar sitt liv? Vad hjälper det en människa?

Stegen som hörs i trappan är långsamma, men beslutsamma. De når marken i jämn takt, utan avbrott. Att dörren smäller igen, hårt och bestämt, maskerar fotstegens slag för en sekund. Men de kommer allt närmare. När fötternas ackompanjemang närmar sig hörs också släpandet, som ljudet av trummors jazzvispar. Nu släpar sig fötternas steg vidare på trappans avsats, bara några meter från lägenhetsdörren. Stegen är riktigt nära nu. Precis utanför. Hon håller andan och hjärtat trummar extra slag, hårt, i ojämn takt.

När fötternas ljud återigen ekar på trappstegen, längre och längre bort, är hon lättad och besviken. Fotstegen var inte ämnade för henne, de hade ett annat mål.

Hon sjunker ner på pinnstolen i köket, sveper med handen längs det smuliga köksbordet och drar bort det grånande hårstrået som fastnat i ena ögonvrån. Stirrar tomt framför sig. Prasslandet från det skyddade pappret irriterar henne medan ena strumpan fastnar i en tejpbit. Att det var tre veckor sedan hon målade klart stolen spelar inte så stor roll. Hon köpte second hand-fyndet för sju månader sedan och har glömt att hon tänkte leta efter matchande stolar veckan därpå. Men det spelar ingen roll. Hon behöver bara en stol. Ingenting spelar längre någon roll.

Hon spelar ingen roll, åtminstone inte sedan hon blev statsanställd för ett år sedan, som de så skämtsamt säger, de där som spelar boule och har ansökt om medlemskap i PRO. Hon slängde sin medlemsinbjudan i papperskorgen utan att ha öppnat kuvertet. För det spelar ingen roll, tänker hon.

Förut spelade hon alltid roller. Hon spelade taktiskt, fintade bort sina motståndare. Men hon misstog även sitt eget lags medspelare för fiender. Trodde att ingen människa stod på hennes sida. Hon spelade defensivt, trots att hon stod längst fram. Ville aldrig släppa någon nära inpå, trots att det var det som hon mest av allt önskade.

Andra människor skrämde henne. Det är inte så att hon inte känner någon. Hon har många bekanta. Till och med några vänner. Hon träffade dem ibland. Men hon var aldrig bra på att höra av sig. Inte de heller. Och nu hör de aldrig av varandra. Men det spelar ingen roll. Hon spelar inga roller längre.

Det var annorlunda förut. Då spelade hon åtminstone roll. Hon spelade en roll när hon stod där uppe på podiet. Framför universitetsstudenterna var hon trygg, paradoxalt skyddad. Som lärare var hon mer sig själv än oftast annars, just för att hon hade makten. Makten att skydda de delar av sig själv som hon ville skydda. Då visste hon att hon kunde dölja det som hon föraktade, som hon trodde att andra föraktade. Hon spelade roll. Hon spelade en roll. När hon spelade en roll var hon mest sig själv. Hon spelade sig själv.

Nu spelar hon ingen alls. Hon träffar ingen alls. Den nymålade stolen kommer snart vara utnött och sliten, för att hon sitter på den för ofta. Batteriet i den ständigt tickande köksklockan kommer snart vara urladdat, ta slut. Visarnas vanemässiga vandring längs urtavlan gör ingen skillnad, spelar heller ingen roll, ingen som helst roll. Nu är det inte längre någon skillnad på då och nu. Det var skillnad då, men nu är det som det är. Det bara är.

Men hon är inte bara; hon gör också. Löser korsord, läser böcker. Löser världsproblem. Men sina egna problem kan hon inte lösa. Det har hon sedan länge intalat sig själv.

Men hon kan lösa sysslolöshetens problem. Livet är egentligen ganska trevligt. Det är trevligt, oftast inte tråkigt. Men tomhet, idel tomhet. Så länge hon gör någonting så känns ingenting. Och det är också problemet. Ingenting. Ingen. Ingen gläds med henne när hon löst de där irriterat svåra korsorden. Hon har ingen att samtala om intressanta läsupplevelser med. Ingen diskuterar världssvälten med henne. Hennes liv har inga anknytningspunkter med någon annan. Hon spelar ingen roll.

Hon skäms över att hon ibland brukar lyssna när det kommer någon i trappan. Då känns det som att hon är en sådan där knäpp människa. En tokig ensling. Hon brukar gå fram till dörren, lägga örat emot och lyssna. Hon låtsas att den som går i trappan är på väg hem till henne. Men det är aldrig någon gäst som ringer på, för objudna gäster kommer inte. Och hon bjuder aldrig in någon. Grannarna som går förbi har hon aldrig pratat med. Hon tänker ofta att hon borde öppna dörren och säga ”Hej!”. Gör precis tvärtemot. Ser till att det är tomt i trapphuset när hon ska slänga soporna. Ser ut genom fönstret innan hon går ut på gården, för att se att kusten är klar, så att hon inte riskerar att möta någon där. Någon som ska bedöma om hon spelar sina roller tillräckligt bra. Men hon spelar ingen roll längre.

Hon suckar tungt och lutar sig resignerat mot den nymålade pinnstolens rygg. Drar handen över den smuliga bordsytan.

Det hörs återigen trappsteg i trapphuset. Pappret på golvet prasslar när hon reser sig från pinnstolen. Hennes steg går i takt med de hamrande stegen utanför. Allt närmare. Hon har tänkt på det länge, förberett sig. Valt ut några lagom klyschiga fraser. I hennes fantasi har det redan skett, hundratals gånger. Hon är egentligen inte alls beredd, men klockan i köket tickar fortfarande lika taktfast.

Hon öppnar dörren. Och det spelar roll.

Att bära en skuld som tillhör någon annan

I ämnet Skapande svenska fick vi i uppgift att skriva en text på temat ”På gränsen”, som skulle handla om gränsen mellan barndom och vuxenliv.

Smultronställen kallas de ju. De där platserna man återvände till i sin barndoms oskuld, där det mesta var godhet och lycka. Detta år var inget undantag. Sommarens bästa vecka, åtråvärd sedan vinterns kalla längtan, hette Skaparveckan på Eksjö Camping, den vecka min familj var i centrum. Att pappa till vardags sydde så kallade specialväskor på en så kallad väskfabrik gav oss detta uppdrag, att hjälpa turister att hantverka ihop sitt eget skärp.

Det heter att man flätar skärp, när man för samman de små läderbitarna till en större helhet – tar en liten läderbit i handen, trycker ihop, för läderbiten genom hålet på en annan utstansad bit, vrider om och viker upp. Jag kunde hantverket utantill, brukade vant föra bitarna samman medan jag nonchalant verkade ha uppmärksamheten på något helt annat, på de många turisterna vars husvagn, husbil, tält eller kudde just denna vecka hade sin tillflyktsort och utgångspunkt där på campingen.

Femton kronor för barn och tjugo kronor för vuxna och då ingick läder, spänne och en hjälpande hand. Jag inte gav särskilt många hjälpande händer utan hade fullt upp med att varje dag med van hand skapa ett nytt skärp att stolt bära, högre upp i midjan än vad som blev modernt några år senare. Medan mamma – på svenska, oavsett vilket språk som den flätande gästen talade – förklarade hur man förde de små läderbitarna samman till ett långt, ormliknande skärp och pappa gick runt med håltagare och nithammare, njöt jag av nöjdheten att tillhöra eliten. För det var så det kändes, varje år den där efterlängtansvärda veckan i juli, när vår familj var i fokus, var de som hade koll, de som var ansvariga. Den enda smolken i stolthetsbägaren var när pappa kallade skärpet för livrem, spännet för sölja och söljan för truddelutt. Jag var inte tonåring, men redan skämdes jag. Men snart skulle jag skämmas mer än jag någonsin gjort. För något som jag själv hade gjort, eller inte gjort.

På de slitna uppfällbara borden stod urdiskade glasslådor innehållande de små åtråvärda bitarna som väntade på att bli en helhet, med ändbit och spänne. De tråkigt bruna och naturfärgade bitarna undvek jag helst. Men de lila och rosa läderbitarna var, med anledning av sin aldrig sinande popularitet, sedan länge fridlysta. De finaste bitarna fick jag lova att befria från varandra vid dagens slut, lägga tillbaka i lådorna med de rosa och lila bitarna. De bitar som fortfarande fanns kvar liksom på nåder.

Detta år hade vi nått ett steg upp, eller klivit ner en nivå; man kan se det på olika sätt. Att vi också var gårdsgäng den veckan gav oss fler uppgifter, mer ansvar. Att dessa uppgifter också hette toalettstädning och dammsugning spelade mindre roll. På eftermiddagarna putsade jag speglar med stolthet och visste att jag och min tre år yngre bror sedan kunde åtnjuta gårdsgängsprivilegiet att spela minigolf eller åka vattenrutschbana utan att betala. För oss kostade det varken tjugo eller femton kronor, inte ens en tia. De viktiga uppgifterna gav oss vissa privilegier. Men vi hade inte i uppgift att stjäla.

I takt med att vi fyllde de gummiaktiga behållarna med vatten, med hjälp av kranen som bara fick användas till dricksvatten, kände jag mig ännu mer och mer betydelsefull. Jag var en naturlig del av det sommartillfälliga kompisgänget som lekte vattenkrig. På det asfalterade området utanför det gemensamma campingköket, där mamma några timmar tidigare pratade svenska med tyskar och pappa ordlöst gjorde hål på skärpens ändbitar, lekte vi nu – vilt och med glädje – medan vi blev mer och mer blöta. Jag kanske inte stred i den blöta stridens mitt – men väl i periferin – och det räckte gott för mig.

I periferin kring läderskärpens skapelseprocess nästa dag blev jag återigen del i sommargängets lek. Vi skulle leka vattenkrig igen, men ballongerna var slut och gårdagens vattenballongssoldater behövde ny ammunition. En av soldaterna i armén var bortrest – permission skulle man skämtsamt kunna kalla det – men den blåvita husvagnen stod kvar på sin vanliga plats utanför den röda servicebyggnaden där barntoaletten fanns, den som inte hade något lås. Och inte heller husvagnen var låst. En av pojkarna sa att vi skulle stjäla vattenballonger. Jag sa ingenting och gjorde heller ingenting – vågade inte – när jag, tillsammans med de andra, stod där på grusvägen utanför medan de smög in i den folktomma husvagnen, som var tom också på vattenballonger. Men det låg en tia på köksbänken.

Jag fick svårt att svälja, andades korta andetag och såg mig oroligt omkring medan jag insåg vad de hade gjort, vad vi hade gjort. Vi hade stulit. Jag fick fläta skärp, spela minigolf och åka vattenrutschbana utan att betala varken femton kronor eller en tia, men nu hade jag stulit en. Jag hade stulit en tia.

Medan vi gick upp för den branta backen till den röda lilla stugan som kallades kiosk blev mina ben allt ostadigare. Med skakande hand tog jag emot den bit av en godis som en av pojkarna räckte mig. I kiosken köpte man godisbitarna en och en, valde noggrant ut dem. Med en silverfärgad tång lade kioskpersonalen omsorgsfullt de små bitarna i en liten röd- och grönprickig papperspåse. Tian räckte till några salta S. Just idag var S:et särskilt segt och särskilt salt; det var svårt att svälja. Och jag visste att jag inte hade något ess i rockärmen för att komma undan situationen som jag hade hamnat i, när jag hade stått där utanför husvagnen och sett på när de stal tian. Jag var alldeles för ärlig för att inte berätta om det hemska jag precis hade gjort. Och nu stod jag dessutom och åt upp stöldgodset – stöldgodiset. Jag hade blivit en tjuv.

Jag kände det i hela kroppen; jag hade stulit. Jag, som var flickan med lockigt hår och glasögon, som var duktig och snäll och tyst. Hon som ibland bröt sin egen tystnad med att säga något snällt som hon förväntade sig att andra förväntade sig att höra. De vuxna stavade mitt namn ”snäll”, de jämnåriga kallade mig ”töntig”. Jag visste att ingen kunde tro att jag skulle göra något så elakt och hemskt som att stjäla något som tillhörde någon annan. Mina föräldrar var inte strängare än andras, men jag visste: ”Du skall icke stjäla.” Det hade Gud sagt.

Ända tills nu hade jag lyckats dölja hemligheten väl. Om den väna, duktiga och timida flickans vassa tunga och hetsiga humör visste de inget om. Ingen skulle känna behovet av att kalla mig ”motvalls kärring” även om mina föräldrar ibland gjorde det. Ingen visste att jag älskade att reta min bror till utbrott. Att jag sällan lydde mina föräldrar, ofta vägrade hjälpa till. Att jag ofta smällde igen dörren till badrummet, så hårt att fogmassan i badrummet började lossna. Ingen visste att jag var som alla andra, kanske värre.

Men när det handlade om att synda med berått mod, med vett och vilja, då försökte jag vara en oförvitlig idealist. Jag visste ju att man inte fick stjäla. Det kallas överlagd synd, har jag lärt mig i efterhand. Själv visste jag ju att jag inte var den där snälla flickan, men nu skulle alla andra också få reda på det. Jag hade stulit. Jag hade stulit genom att stå tyst och orörlig utanför husvagnen. Jag kände tyngden av min passiva handling djupt ner i magen. Och jag visste att jag var tvungen att erkänna.

Stölden var en katastrof som hårt tryckte ner min axlar och suddade ut intrycken utifrån; allt annat förlorade betydelse. När jag gick nerför backen och bort mot raderna med gamla glassburkar och tysktalande turister tänkte jag inte på något annat. Jag var skyldig, skulle erkänna och dömas.

Men det hände inget särskilt. ”Det var bra att du berättade.” Kanske var mamma arg och ledsen, men det sa hon inte. Jag kände bara min egen sorg. Tårarna gjorde mitt ansikte allt blötare och jag mådde illa när vi gick runt till mina medbrottslingars familjer och berättade om det hemska som vi hade gjort. Vi samlade ihop några kronor var och gav tillbaka de tio kronorna och lite till.

Jag hade sonat för brottet som bestod i att stå tyst och inte våga säga ifrån. Men bilden av den snälla, väna flickan hade jag nog ändå inte lyckats krackelera. Jag erkände ju ett brott som ingen annars hade fått reda på. Ett brott jag inte ens var skyldig till.

Vi brukar tala om att barn är oskyldiga. ”Himmelriket tillhör barnen.” Men vi vet egentligen att barn inte är oskyldiga. Barn är elaka och själviska, men kanske är det när man inser detta som man tar ett stort steg mot att bli vuxen. Att erkänna sin skuld är ett tecken på mognad.

Peter LeMarc sjunger: ”Du bär en skuld som inte tillhör dig”. Det största steget mot att bli vuxen tar man kanske när man inser vilken skuld som är ens egen, när man lägger av sig den skuld som tillhör någon annan. När man inser att man bär på skulder som inte tillhör en själv. Men blir man någonsin helt vuxen?

”Men det visste jag ju inte då, att jag skulle bli biodlare”

Vi fick i uppdrag att skriva ett personporträtt. I en liten by utanför Gränna träffade jag Magdalena Sandgren.

Hon har inte så många minnen från den där dagen när hon stod där på perrongen. Det är oklart varför, men troligtvis finns det ingen särskild anledning bakom. Hon hade nog åkt buss till Oslo och sedan tagit ett lokaltåg till Lilleström. Hon minns att hon hade ont i armarna efter att ha burit de tunga väskorna, men att de båda systrarna som kom och mötte henne inte insåg det och därför inte hjälpte henne att bära. Öm i armarna gick Magdalena Sandgren mot sitt nya liv.

–  Jag hade uppfattat det som att det var det som Gud hade kallat mig till.

Detta reportage skulle inte handla särskilt mycket om tro, men det gör det ändå. Eller så handlar det om livet, om hur omständigheter leder fram till omständigheter, som ibland kanske slutar i återvändsgränder. Eller så tar de bara en planerad omväg.

Hon kan inte peka på en bestämd händelse, utan menar att de val hon gjort i sitt liv ledde henne till detta val. Efter många år av aningar blev Magdalenas aningar ett beslut. För tio år sedan Magdalena gick i kloster.

–  Sedan barnsben har jag haft kontakt med kloster, haft goda erfarenheter av birgittasystrar i Vadstena, av jesuiter och dominikaner, så det är en livsstil som inte är så främmande för mig. Tanken hade funnits där länge, men utkristalliserades under de senare biblioteksåren i Dalarna.

Inför klostervistelsen hade hon gjort slut på sitt tidigare liv, sagt upp sin tjänst som bibliotekarie i Älvdalen, sålt allt hon inte behövde, sagt upp sin lägenhet. Så åkte hon till Norge för att börja ett nytt liv där. Men så blev det ju inte.

–  Jag tycker alltid att sådana omställningar är jobbiga och norska är inte så lätt. De klagade lite på att jag aldrig lärde mig norska. De tyckte det var snorkigt. Det var väl också ett tecken på att jag inte skulle vara där.

Hon bodde tillsammans med fyra sanktjosephsystrar från Norge och Tyskland, i ett ”vanligt, tråkigt, skittråkigt hus”. Men tiden där var berikande, som hon kallar det. Sanktjosephsordern är en order där man arbetar ute i samhället, men bor tillsammans i en kommunitet, ber vid fasta tider och delar på hushållssysslorna.

Efter ett par år i Norge skulle Magdalena göra sitt så kallade novitiatsår, genom att gå en tvåårig utbildning, för att bli en del av ordensgemenskapen på riktigt. Eftersom hon kunde lite italienska och hade tillbringat en kortare period där redan som tonåring skickades hon till Sankt Josephsystrarnas italienska provins i Rom. Där skulle hon prövas. Det skulle avgöras om det verkligen var en kallelse som hon hade, eller om det bara var en dröm. Det var här livets väg plötsligt tog en skarp sväng, kanske en u-sväng. När Magdalenas novitiatsledare kom fram till att hennes upplevda kallelse inte var en riktig kallelse kom hon i en personlig kris.

–  Ingenting fungerade. Det är ungefär som när man skiljer sig från en man som man haft i flera år; allt bara krackelerar. Det tog tid innan jag riktigt accepterade det, men Margerita, min novitiatsledare i Rom, gjorde det så ”smidigt” så att det inte fanns någon återvändo. Det var stört ner i helvetet, ingen kom för att trösta; det hjälpte mig att gå vidare.

–  Sen gjorde jag också den erfarenheten att jag inte förstår mig på italienare; vi talar inte samma språk, utan tänker så olika. Det som jag blev beskylld för känner jag inte igen.

Trots att hon fick komma tillbaka till Norge för en ny chans till prövning tog det definitivt slut i augusti 2005. De kom till samma slutsats i Norge som i Rom. Magdalena hade inte någon kallelse att bli nunna.

–  De månaderna var inte roliga.

Jo, hon har funderat över varför hon inte blev antagen som syster, men utan att hitta något bra svar, även om hon tror att en del kan ”prata sig till” en kallelse.

–  Det gäller ju att övertyga sin omgivning, men sedan ska man ju leva med det resten av livet, som ett äktenskap. Jag var väl väldigt ärlig, tänkte att det handlade om att vara så ärlig som möjligt.

Det kunde ha gått vägen. En av systrarna i den norska kommuniteten trodde på henne, såg att Magdalena alltid framhävde sina dåliga sidor, och höll därför ett förmaningstal innan hon gick in till rådet i Rom första gången. ”Du får inte säga allt negativt; säg det som är positivt”, var uppmaningen. Den gången hjälpte det, men nästa gång var hon ärligare och ”då gick det som det gick”, men hon säger att hon är glad över att hon inte är kvar i klostret.

När jag senare ber Magdalena beskriva sig själv med tre ord, väljer hon ”ärlig, temperamentsfull och trofast”. Tre positivt laddade ord, förutom möjligtvis det temperamentsfulla.

–  Jag får dagliga utbrott över saker som händer, över bilister. I Italien sa de att jag var som en italienare när jag kör bil.

Det finns ett begrepp som beskriver dem som inte får gå vidare i kloster, men som ändå inte kan släppa det livet. ”Kvasinunnor” kallas de. Men det har Magdalena inte blivit, säger hon.

–  En präst, som jag pratade med i Norge, tyckte det var skönt att jag släppte det. Jag är inte arg på systrarna – det var jag innan – men det är jag inte längre.

Har du varit arg på Gud?

–  Nej, faktiskt inte, det kan jag inte påstå. Det kanske jag borde vara, men nej.

Svaret kommer direkt, låter ärligt och känns självklart, även om ett annat svar kanske hade varit mer väntat.

På uppväxtgården, där hon numera återigen bor tillsammans med sina föräldrar – i en egen lite stuga på gården – hänger ett glasskåp på en av stugornas ytterväggar. Där står några vaser med blommor kring en Mariafigur. Magdalena är döpt i Svenska kyrkan och var medlem där till hon var 17-18 år, då hon konverterade till Katolska Kyrkan. Mamman konverterade några år tidigare.

–  Det påverkade säkert, men det berodde inte på det. När jag var 16 bodde jag med systrar i Rom under en period. Jag kom i kontakt med en syster där som kunde introducera tron för en 16-åring på ett bra sätt; det påverkade mitt val. För jag hade inte den tanken, att jag absolut skulle bli katolik; det var inte det viktigaste i tillvaron, inte nu heller, men nu är jag det.

Har du alltid trott på Gud?

–  Nja, jag funderade väl och grubblade, men visste nog inte riktigt vad jag trodde. Det var ju en central del av livet, men sen om man tror eller inte, det vet jag inte än idag.

På vilket sätt?

–  Jag vet inte hur andra har det men om det finns en fråga som är som en röd tråd… Det finns ingen tid när det inte finns en religion, ett gudssökande. Annars skulle man ju parkera sig där och tänka att ”Jag gör som jag vill”, men det kanske man gör man ändå, det vet man ju inte. Det är ju inget som är automatiskt.

Hon sitter med ena benet över det andra, i en vinröd kontorsstol, i sin lilla stuga i en liten by någon mil utanför Gränna, drar då och då handen genom det kortklippta håret, fingrar ibland med något på skrivbordet. I andra änden av rummet står hennes säng, där en brunvit drever tyst ligger hoprullad, sovande, tröttare än vanligt. ”Kanske går det mot slutet nu.” De gula väggarna är täckta med en senapsgul medaljongtapet; den är gammal, men var nästan modern igen för några år sedan. Det är som om tiden har stannat i rummet, inte självklart vilken tid man befinner sig i. Men någon bor här, det är tydligt. Det ligger högar med böcker och papper på flera av ytorna som annars nog skulle ha varit tomma.

När hon kom tillbaka till uppväxtgården efter tiden i klostret började Magdalena att söka sig till biblioteksyrket igen, men fick inga jobb.

–  De har tack och lov gått till någon annan. Är väldigt glad att de som intervjuade mig i Piteå inte anställde mig. Höör hade varit bättre, utbrister hon skämtsamt.

Det lättsamma och självklara i Magdalenas sätt att prata skulle kunna tolkas som ett slags försvar, ett medel med målet att slippa tänka över det som blev och inte blev. Men det är nog det motsatta.

När Magdalena, under sista tiden i Rom, läste i en tidskrift om spiritualitet, hittade hon en artikel om Frans av Sales, biskop i Genéve på 1600-talet, vars spiritualitet hade påverkat sanktjosephsystrarna. Hon blev fascinerad av honom och försökte få tag på en av böckerna han skrivit, ”Introducion á la vie dèvote”. Systrarna i Norge hade inte boken, men ett mail till mamman fick den bokstavliga följden av ett brev på posten.

–  Det var den boken och jag blev helt förälskad. Den hade mamma köpt tidigare. Jag började översätta den till nusvenska och skrev till Per Beskow och frågade om det fanns någon vits att översätta den. Han skrev ett översvallande brev om att han redan hade pratat med Per Åkerlund på Artos bokförlag och att han hade lovat att ge ut boken. Stackars Åkerlund, han fick vänta i sex år, säger hon med en synlig aning av exaltation medan hon går fram till en av bokhyllorna och plockar fram den vita boken prydd med teckningar av bin.

–  Det lustiga är att Frans har många liknelser om bigården, tillägger hon.

Det lustiga i sammanhanget skulle kunna vara att Magdalena då inte arbetade som biodlare. Numera driver hon flera bisamhällen, vid sidan av uppdrag som korrekturläsare och översättare. På tomten utanför 1800-talsgården står sju turkos, gula och röda lådor med Drottning Blanka, Margrete, Victoria, Gertrud, Desirée, Ulvhild och Omma som regenter. En bit längre bort i byn, i närheten av kyrkan och det gamla nedbrunna ålderdomshemmet, har hon ytterligare två bisamhällen där Drottning Beatrix och Drottning Isabella styr. För att få lugna bisamhällen köper Magdalena ibland drottningar från Visingsö, men det kan bli precis lika bra om bina väljer sin egen drottning. Och förhoppningsvis blir det honung.

På väggen i Magdalenas rum hänger en tavla, föreställande en amorbåge bestående av bin, som också den ironiskt nog föregick biodlarintresset.

–  När jag bodde i Älvdalen brukade vi tvingas gå på dötråkiga biblioteksmöten i Falun. Men en gång hade mamma skickat vernissagekort någon dag innan, om en vernissage just samma dag som det dötråkiga mötet. Då köpte jag den tavlan och ramade in den. Inte visste jag då att jag skulle bli biodlare. Allt har sina, ja, jag vet inte vad…

Och så var det korrekturläsningen.

–  När jag kom tillbaka hit så var det någon som sa att man kunde få läsa korrektur. Så jag skrev till en massa förlag och fick napp hos ett förlag som anlitade mig i två års tid. Det är också lustigt, för under hela den tiden så hade jag en skuld till systrarna. När jag hade betalt av skulden så ville förlaget inte ha mig längre.

Finns det en tanke med det som händer? Magdalenas liv kan både ge tvivel och tro som svar, om det nu är svar som krävs. Kanske är det den viktigaste frågan att ställa, om det verkligen krävs svar.

–  Alltså, Gud är ju med i allt, på något vänster. Alla gör ju val och jag uppfattade det verkligen som att det var Guds tanke att jag skulle gå i kloster.

Magdalena har funderat på om det finns två sätt att ha en kallelse.

–  Man kan se det som en kallelse i hela livet – att vara Magdalena Sandgren – och det är inte uppfyllt förrän man ligger död. Men om man tänker att man skulle vara gift med August Petter (”det är så jag brukar kalla honom”), men han vandrar förbi utan att man upptäcker honom, och istället går i kloster, och han då går och gifter sig med en böna, fixar Gud det då? Ingick det i min kallelse att jag skulle vara i Norge? Kanske skulle jag fortfarande vara i Norge, men systrarna förstod inte det, och så är detta istället ett trevligt alternativ.

Någon större bitterhet anas inte. Hon tänker inte försöka gå in i något annat kloster. Det enda som hon möjligtvis ångrar är att hon utbildade sig till bibliotekarie.

–  Det var ett av mina dåliga beslut i tillvaron; det andra var ganska följdriktigt. Jag hade väl kunnat vara josephsyster och biodlare. Det hade väl varit en utmärkt kombination, men det visste jag ju inte då, att jag skulle bli biodlare.